Testing, testing (ChoreMonster)

Under veckan som kommer ska vi testa ett nytt koncept för att hjälpa barnen minnas sina sysslor. Appen ChoreMonster.

Barnen har sysslor hemma, även de minsta, även Mathilda som har absolut svårast med saker som att städa eller sortera. På det filosofiska planet tycker jag det känns viktigt att vara behövd, att höra till. På det praktiska planet måste varje liten detalj i hur man tar hand om sig själv och ett hushåll tränas in. Jag vill gärna att mina barn nån gång flyttar hemifrån, och i den planen ingår att träna vardagsfärdigheter. Inte träna som i nu gör vi det här hundra gånger, utan träna som i nu gör vi det här tiotusen gånger. Vanor nöts inte in så lätt i mina ungar (eller i mig). Dessutom vill jag att de ska förstå att alla har ett ansvar för att hemmet fungerar. Den som vill äta behöver också vara med och arbeta, för maten lagar sig inte själv, såna saker.

I alla fall, jag har under en period funderat på hur vi ska kunna tydliggöra sysslorna och framförallt göra en struktur som gör att jag inte måste flytta bildkort hit och dit (som jag glömmer) eller hålla ordning i mitt huvud på vems tur det är att duka fram (som jag också glömmer). Visst kan vi använda schemana, men det blir så väldigt mycket jobb att dels hålla systemet, vem som ska göra vad och när, i huvudet, och dels administrera det. Det räcker utmärkt väl med rutinerna de har, för morgon, kväll osv. Det är svårt nog att puffa på allihop. Vi har trots allt tre barn med autismdiagnoser och adhd. Det här med att komma igång, förstå vad man borde göra härnäst och fortsätta, det är inte deras paradgrenar.

Sexåringen, som antagligen aldrig kommer att kvala in i den autistiska ligan även om ADHD nog ligger rätt nära till hands, kan utan problem göra mer än alla sina hemmavarande syskon sammantaget, när det kommer till saker som att göra sig i ordning själv eller städa ett rum. Dessutom gör hon det säkert fyra gånger så fort, och utan extra tillsägelser. Uthållighet. Motor. Central koherens. Såna saker som får mig att hurra av lycka!

I ChoreMonster (webtjänst och app för iPhone) ska man logga in som förälder och så lägga in olika uppgifter med bilder åt sina barn. Barnen får poäng för varje syssla, poäng som de sedan kan ”köpa” belöningar för. Belöningarna bestämmer man förstås också över själv, både till innehåll och pris.

Jag blev ytterst förvånad över belöningsbiten. Tanken att belöna beteenden som att borsta tänderna eller duka av bordet har inte föresvävat mig de senaste åren. Kanske för att jag av erfarenhet vet att belöningen i sig inte precis hjälper mina barn att få nåt gjort. De har liksom inte den typen av hjärna. Att man nånstans i framtiden kan få nåt, det gör dem varken intresserade eller ointresserade, det närmaste man kan komma en reaktion är en sorts tomhet i ögonen. Som om konceptet inte riktigt går in. Det är en av orsakerna att metoder som till exempel ”Teckenekonomi” avråds från Socialstyrelsen. Det är helt enkelt inte så lämpat för personer med NPF. Rätt många funkar det inte alls på.

Dessutom upplever jag inte att belöningar får mina barn att gilla saker. Det finns liksom inget steg mellan ”jag plockar undan disken så jag får en godis” till ”jag plockar undan disken för det är bra”. Antagligen  är det en generaliseringsfråga, för de funkar helt enkelt inte som Pavlovs hundar. Har jag börjat att belöna, då vet jag av erfarenhet att jag får fortsätta med det. Belöningar har hittills aldrig lett till att goda vanor befästs.

Jaja, jag har i alla fall lagt upp några belöningar. Det mesta är sånt de skulle fått ändå… En chokladbit. Pappa läser en bok. En kram. 15 minuters extra datortid. Vi får väl se. Jag gissar att bara det att ha bra bilder och ett begränsat antal sysslor varje dag gör att de mer än gärna hjälper till med det de ska. Det gör de redan nu, bara det att vi saknar ett bra och visuellt system för det.

Så nu börjar det. Vårt nya liv med en app som tjatar på barnen i stället för mig. Det är också en träningsfråga. De behöver träna på att bli mer självgående kring att följa ett eget dagligt schema, inte bara mammastyrda rutiner för delar av dagen. Och eftersom deras dagliga schema i framtiden kommer att vara digitalt är det lika bra att de börjar träna nu.

Under tiden tar jag gärna alla tips jag kan få. Hur jobbar ni hemma kring ADL (Activities of daily living, alltså vardagsfärdigheter), dagliga rutiner och hushållssysslor? Svara gärna i kommentarerna!

Annonser

5 responses to “Testing, testing (ChoreMonster)

  1. Alltså, jag bara älskar det här inlägget. Det här med belöningar som inte alls är kopplade till handlingen har alltid varit svårt för mig att begripa poängen med. Min särbo arbetar med vuxna personer med kognitiva funktionsnedsättningar och för en del av dem fungerar det jättebra. Mitt barn fungerar det inte alls på. Inte egentligen för att hon inte kan få ihop sammanhanget utan för att hon blir så extremt stressad av själva systemet med belöningar. Hon blir helt manisk på själva belöningen och upplever att hon får ett krav på sig att lyckas. Stressen byggs in redan från början i själva uppgiften och katastrofen är ett faktum. Som om hon inte redan levde i en värld full av för mycket och orimliga krav…. OM det skall finnas belöningar anser jag att de skall vara kopplade till handlingen. Att, som en boende på särbons jobb, lära sig betala i affären få belöningen köpa choklad själv, känns logiskt. Men ”slänga skräp” och få en godisbit ? Öh?
    Kanske är det så att denna typ av belöningar fungerar bra för de som inte kan lära sig på annat sätt och som är på en såpass låg utvecklingsnivå att de inte kommer att kunna utveckla något annat sätt? Fast då kan man också fundera över vad poängen för de själva är med att t.ex. borsta tänderna…. jag vet inte. Jag tycker detta är svårt.
    Här hemma har jag ännu inte kommit längre än till att jag tjatar och flyttar bildkort…. alternativt säger jag ingenting och sen får ett psykbryt. Men efter det här inlägget känner jag mig faktiskt lite peppad att styra upp detta. Tack!

    • Ja det är inte lätt! Direkta belöningar funkar på de flesta människor så tillvida att de blir motiverade för stunden. Att sen ta det vidare till att befästa ett beteende, det varierar nog stort med olika personer. När det gäller sysslor upplever jag alltid att det är lättare när man har flera barn hemma. Då blir det en rättvisefråga. ”Idag är det din tur att…”. Men med ett litet barn har jag nog kört på ”hjälpa till”: ”Jag behöver din hjälp att…”

  2. Detta är svårt! Storan kan numera hjälpa till ibland, men är hon trött är det fullständigt hopplöst, då kan hon liksom inte hålla sig fokuserad mer än några sekunder. Storan saknar all form av koppling mellan att göra något/belöning, eller så ser hon ingen poäng i det. Hon har inte heller tillstymmelse till vinnarinstinkt eller tävlingssinne (misstänker att det är lite liknande). Hon älskar ex att springa i skogen eller hoppa häck men om hon skulle komma före någon annan så är det bara en ren händelse, hon kan ju lika gärna stanna mitt i för att titta på en groda i en kvart. Den enda i vår familj som det funkar med belöningar, tävla etc är den som är mest normalstörd, som inte behöver massa extra för att klara av att utföra en uppgift. Så har egentligen inget råd utan kan bara känna igen mig. (fast något måstevi ha lyckats med eftersom hon idag, elva år gammal faktiskt klarar av att ta på sig kläderna- för det mesta- i tid till skolan och borstar håret åtminstone varannan dag vilket är en stor förbättring jmf med ett par år sedan. )

  3. Hej Tina!

    Vilka suveräna listor! Dem ska jag skriva ut och använda här hemma! Vår dotter tar nu Melatonin tack vare ditt inlägg om insomningstabletter och den nya medicinen passar henne mycket bättre. Mindre trött på morgonen!

    Jag blev tipsad om din blogg av en vän i Australien som följer din blogg. Jag i min tur tipsade mina läsare om dig och nu följer en nära väninna din blogg oxå. Ni har mejlat varandra, hon bloggar oxå om Autism. Fantastiskt hur budskap kan spridas!

    Jag önskar dig och din familj en mysig julhelg så gott det går! 🙂

    Anna

  4. Tack tack! Vi ska ha en jättemysig jul, med våra mått mätt. 🙂 Önskar er detsamma Anna!

    Så liten är världen. Bra att vi är många som hjälps åt att sprida kunskapen vidare. För mig har det varit lite ”Pay it forward”. Jag har fått lära mig så mycket av andra, det är inte mer än rätt att sprida det vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s