Fungerande samtal

Det finns en samtalsmetodik som heter ”motiverande samtal”, otroligt intressant och bra på många sätt. Idag vill jag introducera min egen modell: ”Fungerande samtal” 😉

Att lära sig att samtala om problematiska beteenden är viktigt kring mina barn. Om inte annat så för att jag får göra det ofta, ofta. Jag har hämtat mycket inspiration från Ross W Greene och Bo Hejlskov Elvén, men också mycket från min egen uppväxt i en familj med många, otroligt starka, viljor, och en uppfostran som byggde på respekt och ömsesidighet. Så jag tänkte komma med några tips, i all enkelhet.

Jag är ingen expert. Jag påstår inte att det här funkar för dig eller någon annan, men jag säger med bestämdhet att det hittills alltid har funkat för mig. Varje gång, med barn, tonåringar och vuxna. Med ”funka” menar jag inte att jag alltid fått som jag ville – men det ingår inte heller i min definition på ”samtal”, som ju implicerar att det finns två eller flera parter som antagligen alla kommer att på något plan kompromissa innan ett beslut fattas. Jag menar däremot att jag alltid fått en större förståelse för problemet, förslag på lösningar och oftast en gemensam plan för att försöka lösa problemet.

När jag kommer ihåg att prata på det här sättet, att fokusera på att ha ett fungerande samtal, då händer det påfallande mer ofta än annars att vi landar i förslag på lösningar som faktiskt genomförs, och som en stor del av tiden också visar sig fungera.

Vi kör igång direkt med ett samtal från eftermiddagen. 🙂

Scen 1

Mathilda kom hem från skolan arg, trött och låste in sig på sitt rum utan att äta, för tredje dagen i rad. Min preliminära diagnos: Hunger och trötthet. Att få ut henne ur sitt rum var lögn, idén att få in något att äta accepterades inte på andra sidan av den låsta dörren. Frustration! Att hon inte äter är ett moment 22, det gör henne ännu tröttare och surare. Som förälder är min spontana reaktion att fortsätta tjata, och att försöka få i henne nåt, vad som helst. Men vänta lite nu… Här finns ett problem vi måste lösa.

Det första jag gör när jag har ett problem som behöver lösas är att jag funderar på hur och när jag kan ta ett lugnt och sakligt samtal utan värderingar. Vad är det jag vill? Vad är det som är mitt problem? Är jag själv lugn nog att kunna låta bli att döma och bedöma? Är personen i andra änden tillräckligt lugn och pigg för att kunna ha ett konstruktivt samtal?

I mitt huvud startade jag en checklista:

Är jag lugn? (nej)
Är Mathilda lugn? (nej)
Har vi båda ork att prata sansat? (nej)
Vad behövs för att vi ska kunna vara lugna och sansade? (tid att lugna oss, högre blodsocker, tystnad och enskildhet, ingen stress)
Vad är egentligen problemet enligt mig? (att hon går undan och inte äter, så hon blir surare)
Hur ska jag ta samtalet? (Jag ska fråga henne väldigt neutralt vad hon tänker om det här att komma hem trött och arg och sen låsa in sig och inte äta.)
När kan jag ta samtalet? (lite senare. kanske om jag lockar med att baka en kladdkaka tillsammans när alla andra gått ut och köket är tomt? Ja, det blir bra. Mathilda älskar att baka kladdkaka.)

Scen 2 – nästan två timmar senare.

Mathilda sitter vid datorn och tittar på ”Allt om djur”, ett av hennes specialintressen. Jag har kollat så vi har ingredienser till en kladdkaka, huset är tyst och tomt och jag känner att vi har en öppning. Så jag frågar – frågar! – Mathilda om hon har lust att göra en kladdkaka med mig. Jodå, det vill hon. Vi har inga ägg inne, så jag ber Mathilda att titta på receptet och ta fram ingredienser, medan jag hämtar ägg i hönshuset.

Så gör jag enbart när jag är säker på att Mathilda kan hantera en sådan vändning, förstås. Är det en dag när jag tror att även Mathildas favoritbak måste gå som på räls, då hämtar jag äggen innan jag bjuder in henne.

Hade Mathilda nu inte velat baka hade jag fått ta till en alternativ plan. I det här fallet var den att göra en kladdkaka själv och servera henne en rejäl bit framför datorn. Är hon så trött och hungrig att hon inte ens vill baka, som hon älskar, då behöver hon antagligen få sitta där och få nästan vad som helst i magen så att hon blir pratbar igen. Och så får vi prata en annan dag.

Att göra en alternativ plan sparar mig frustration. Jag vet av erfarenhet att varje förslag jag kommer med kan bli bryskt avvisat. När jag är beredd på det behöver jag inte reagera negativt om Mathilda inte vill eller orkar, utan kan gå vidare till nästa steg i min alternativa plan.

Scen 3 – Frågan

Medan vi rör ihop själva smeten efter att ha blandat alla ingredienser säger jag, med helt neutralt tonfall:

”Mathilda, jag har märkt att du går undan när du kommer hem från skolan och inte äter nåt. Varför gör du det?”

Frågan är uppriktig. Den måste vara uppriktig. Om jag inte är intresserad av att försöka förstå Mathildas sida av saken kan jag aldrig förvänta mig att hon ska visa nåt intresse för min. I början av samtalet är mitt viktigaste jobb att vara tyst och lyssna.

”Jag vet inte.”

Jag väntar tyst en liten stund. När det inte verkar som om Mathilda kommer på något mer säger jag:

”Det kan vara svårt att veta varför. Men du vet ju att jag kan absolut inte veta hur det är att vara Mathilda. Det är bara du som kan veta. Det är därför jag frågar dig.”
”Mmmm.” Mathilda fnissar lite.
”När du kommer hem, då går du ofta undan. Hur känns det i dig då?”
”Trött.” Mathilda ser orkeslös ut, som för att illustrera.
”Du är trött när du kommer hem?”
”Ja.”
”Är du hungrig?”
”Jag vet inte. Jag vet inte så bra hur jag känner mig.”
”OK. Vilka dagar är du trött när du kommer hem?”
”Jobbig dag i skolan.” (jag älskar hennes avhuggna meningar, de kommer bara när hon verkligen anstränger sig för att förmedla något!)
”När det har varit jobbigt i skolan, då är du trött, och då går du undan?”
”Mmmmm.”
”Varför går du undan när du är trött?”
”Orkar inte.”
”Menar du att det är för jobbigt att vara med oss andra när du är trött?”
”Ja.”

(Nu tror jag att jag har förstått ganska väl vad Mathilda upplever. Hon är trött och slut och behöver få vara ifred. Att gå in i köket och äta, det funkar inte för henne när hon är så här trött. Så nu börjar jag beskriva det jag upplever. Fortfarande neutralt.)

Scen 4 – Presentera problemet

”Du vet ju att när du är trött är det extra viktigt att du äter, Mathilda?”
”Menar du att jag ska äta extra mycket på kvällen?”
”Hm. Nej, det var inte så jag menade. Jag menar så här: När du kommer hem har du haft en lång dag i skolan och är trött. Men jag tror att kroppen också är trött för att du inte har ätit på många timmar. Att hungern gör dig extra trött.”
”Jaha.”
”Grejen är att jag tror att du bara blir ännu tröttare när du inte äter. Vad tror du om det?”
”Mmmm. Så är det nog.”
”Kan du tänka dig att äta inne i ditt rum när du kommer hem och är trött?”
”Näe.”

(Ajdå. Nu gick jag för fort fram. Men här är det inte läge att förtvivla, utan läge att ta reda på mer!)

Scen 5 – gemensam problemlösning och beslut

”OK. Du vill inte äta i ditt rum. Du är trött och behöver vara ifred.Jag tror att du får mer kraft av att äta när du kommer hem. Här har vi ett problem. Kommer du på några lösningar på det?”

”Vi kan ställa min iPod så att den larmar. Fast med ett larm som säger till. Så att jag kommer ihåg.”
”Menar du med en röst som säger att du ska äta och inte bara ett vanligt larm?” (lägg märke till att jag hela tiden omformulerar och frågar så jag vet att jag fattat rätt!)
”Ja. Att nån pratar in det. För annars kanske jag glömmer.”
”Ibland när jag har ett larm kan jag glömma hur jag tänkte när jag satte det. Om jag egentligen vet att jag behöver äta för att bli pigg igen, men när larmet piper och det står att jag ska äta tänker jag att det inte är så viktigt. Jag minns inte varför. Menar du så?”
”Ja precis. Annars tänker jag kanske bara ‘det kan jag göra sen’.”
”OK. Då fixar vi ett larm med tal som säger ‘nu behöver du äta så att du blir pigg fortare’. blir det bra?”
”Ja.”
”Jag tänker att ifall vi hade till exempel bullar färdig i frysen som du kunde ta med dig och äta, kan det vara lättare att äta då?”
”Det är en bra idé mamma. Får jag gå nu?”

Jaha, där var orken och tillfället slut. Jag bakar klart kakan och ser till att Mathilda får en rejäl bit. Sen ställer jag in ett larm i hennes iPod och planerar tid för att baka bullar att ha som nödmat i frysen för extra trötta dagar.

Ofta, nästan alltid, när någon presenterar nåt problematiskt kring sitt barn eller sin tonåring frågar jag ”har du frågat vad personen själv tycker om situationen?”. Att förstå vad den andre upplever är grunden i all effektiv problemlösning. Ett samtal som fungerar måste fokusera på upplevelser. Vad är egentligen kärnan i problemet? Innan vi vet det är det för tidigt att säga nåt alls om möjliga lösningar.

En kort repetition:

Gör en plan och välj tillfälle
Fråga neutralt och uppriktigt om hur den andre upplever situationen
Fortsätt att fråga och kolla av att du uppfattat den andre rätt
Redogör för vad du upplever
Be om förslag på lösningar
Diskutera alternativ och bestäm lösningsförslag
Genomför förslagen
Uppföljningen av de olika förslagen är grunden för ett nytt samtal. 🙂