Förebilder

När Mathilda var liten och vårt liv var ganska kaosartat inträffade en händelse som kom att forma mitt föräldraskap. Eller inte en händelse egentligen, en person: Jag träffade Maries mamma.

Jag och barnen var hemma hos en vän när Marie och hennes föräldrar kom förbi. Marie var i ungefär min ålder, runt 30. Hon var en lång kvinna med ljust hår och ett smittande skratt. Hon var ungefär som en tioåring i sitt sätt att tänka, det hade jag hört andra berätta.

Maries mamma kom in i vardagsrummet och Marie kom efter.

”Jag ooooorkar inte hänga upp jackan!” sade hon. Hon lät som vilken trilskande tioåring som helst, men kanske i en lite för stor kropp. ”Jag är trött! Du får göra det, mamma.”

Du förstår, jag var själv mamma till ett barn med en funktionsnedsättning. Jag plockade böcker utrivna från bokhyllor, stoppade bråk och hängde upp kläder mest hela dagarna. Jag trodde att mitt liv kanske alltid skulle vara så. Jag kunde intensivt sätta mig in i att hänga upp trötta tioåringars kläder. Därför blev jag förvånad när Maries mamma log och sade:

”Nu busar du med mig. Gå och häng upp jackan, du vet att det är ditt jobb. Jag vet att du klarar det.”

Marie stönade, gick ut i hallen och hängde upp sin jacka. Men när hon kom tillbaka log hon lite, som någon som just berättat en rolig historia med en lite invecklad poäng, och blivit förstådd. Eller som någon som klarat av något som var svårt, men inte för svårt. Som någon som lyckats.

Där och då insåg jag att det finns en skillnad mellan att underlätta för sina barn och att sluta ställa krav på dem. Att alla människor har potential att klara en hel del saker, kanske bara inte samma saker som alla andra. Och jag insåg att jag vill vara den sortens förälder som kan urskilja när det är dags att le och säga:

”Nu busar du med mig. Du vet att det är ditt jobb och jag vet att du kan!”

6 responses to “Förebilder

  1. Underbart! 😀

  2. Underbart! Tack för att du delar med dig!

  3. Så Kärleksfull text. Blir tårögd och otroligt berörd

  4. Tack! Jag delade denna text vidare. Inte för att jag såg den riktigt på samma sätt som du. Jag har allting i backspegeln! Mina barn fick sin diagnos i 18-20 års åldern. Och ska anses vara vuxna nu. Med ett vuxet beteende. Men så fungerar det ju inte. Jag läser din blogg och lär mig hela tiden 🙂

  5. 🙂 Här kör jag också med: Du vet att du klarar det 🙂
    Härligt och underbart inlägg 🙂
    Kram

  6. Det här är bland det finaste jag någonsin läst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s