Frågestund

Frågor-och-svar i bloggen har varit på tapeten. Och OK, vi gör väl ett försök!

Nu får ni ta och fråga mig frågor, så ska jag svara i ett senare inlägg. Jag lovar inte att svara på vad som helst, men fråga kan man ju alltid göra. 😉

Annonser

12 responses to “Frågestund

  1. Hur många barn har du? Har alla diagnoser? Åldrarna?

  2. Vi är snart klara med utredningen på bup med vår 5åring som skall få en diagnos innom autism spektrat. Vi är just nu ganska förlamade av sorg och överväldigade över allt som strömmar mot oss i form av information och ställningstagande från vår sida. Hr du några bra råd på hur man startar om, börjar leva igen efter en diagnos? Vi älskar så klart vår tjej och de andra tre barnen, men samtidigt sörjer vi det friska barnet och den framtiden vi trodde låg framför oss.
    Har du bra tips på bloggar, böcker, föreläsningar (tex på youtube) mm som kan hjälpa och inspirera oss?
    Tack för en fin, läsvärd, tankeväckande och inspirerande blogg med mycket igenkänning (som vi så väl behöver just nu)
    Mvh maria

    • Maria: Jag vet att jag inte är Tina, men jag har också barn inom autismspektrat och tänkte att jag kunde ge ett litet svar iaf. För det första har du hittat alldeles rätt blogg! Härligt! Här hittar du massor av bra information och Tina kommer ofta med bra och kloka råd. 🙂
      För det andra, ditt barn som får en diagnos är fortfarande samma barn som innan, med den skillnaden att ni nu kan hitta information i ”rätt manual” och det är det som har gjort absolut mest skillnad för mig och oss i vår familj, alltså att helt enkelt (nåja, enkelt och enkelt) ha fått förståelse för VARFÖR mitt barn är (har) så mycket svårare än andra barn. Varför saker inte fungerar och varför vi får kämpa oss blå ibland. Sen utifrån den förståelsen kunna jobba från ett annat håll och också kunna jobba åt samma håll som förskolan. Förskolan kunde tex inse att det är inte jag som är lat och slapp som låter mitt barn gå utan strumpor, utan det finns fler anledningar (tex att det kunde ta timmar att få på strumpor för att han verkligen inte gillar strumpor och jag vägrar gå upp vid 04.30 för ett par strumpors skull).

      Jag har också haft tankar om framtiden. Tänk om han inte kan bli vad han vill på grund av en diagnos. Tänk om han inte klarar skolan och måste ha aktivitetsstöd, och alla andra tankar. MEN mitt barn är högfungerande. De flesta vuxna med hans svårigheter har ingen diagnos eftersom när vi var små diagnosticerades bara barn med extrema svårigheter och för de har det gått bra. Min svärfar till exempel har tydliga autismdrag, men är både utbildad civilingenjör och läkare. Och dessutom tänker jag att genom att hjälpa barnen redan nu vid 5 års ålder är det mycket mer sannolikt att barnet klarar skolan och gymnasiet och kan få jobb än om hen inte hade fått diagnos, för svårigheter hade hen haft ändå. Å andra sidan om mitt barn inte klarar att arbeta 100% så är jag väldigt glad att det ändå finns aktivitetsersättning och annat stöd att få.

      Kram och lycka till! ❤

      • Tack för dina ord. Det värmer, och konstigt nog, känns det inte lika jobbigt när man vet stt man inte är ensam. Men sorgen är just nu det svåraste för mig. Den gör mig så förlamad ibland att jag bara ser problemen och allt hon gör som avviker. Förstår att detta måste lätta snart, att jag får ”ta mig i kragen” och bara börja se HENNE igen. Min fina älskade unge! (Men jag önskar fortfarande så innerligt att jag bara kunde ge henne pusselbiten som fattas!)
        Åter igen tack, ensamheten är också en svår bit i detta och bara genom dina ord och igenkänningen (som denna bloggen gett mig mycket av) lättar min känsla av att vi var den enda familjen på jorden med en ungen som hon.
        Mvh Maria

    • Hej Maria!

      Chocken går över, och plötsligt inser man att man står där med samma barn, fast nu plötsligt med nån sorts aning om varför hen gör som hen gör. Ville bara säga att jag känner igen mig, att det blir bättre och att jag ska svara mer utförligt i ett blogginlägg. Bamsekramar!

      /Tina

  3. Hur kom det sig att ni sökte utredning för Mathilda? Vad var det som gjorde att ni började fundera och sen tog det slutliga steget att kontakta bup?

  4. Hur och när berättade du för Matilda om sina diagnoser och när berättade du för syskonen?

  5. Vår dotter fick en autism och ADHD diagnos när hon var fyra år. Det känns som om ADHDn blir allt mer framträdande! Nu fyller hon snart sju år och vi börjar fundera allt mer på medicinering. Samtidigt är vi dåligt insatta i om det finns negativa konsekvenser! Vi vill gärna höra mer om du upptäck negativa effekter hos Mathilda och vad som varit positivt med medicinering. Hur gammal var Mathilda när ni startade medicinering?

  6. Du skrev i något inlägg om att ni inte tar emot någon slags stöd, för att ni inte kan få det stöd ni verkligen behöver, som jag förstod det. Om du fick välja fritt utan tanke på något annat än era behov, hur skulle ett LSS-stöd se ut för er då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s