Gästbloggare: Odelbart

Min sexåring börjar skolan och jag tillbringar dagar, veckor, månader på en bänk i korridoren. Hon gråter, skriker, tappar många dagar stora delar av sitt språk. Hon tittar inte på barnen som kommer fram och vill leka. När vi kommer hem minns hon inte att något av barnen pratat med henne alls. Hon har inte hört det.

Min sjuåring kastar stolar i klassrummet. Hon har fått en ny stol. Den gamla finns inte mer.

Min sjuåring skriker i timmar varje morgon på väg till skolan och halva förmiddagen. Klassen har fått en ny lärare och nya klasskamrater. Hon är förtvivlad. Hon pratar inte med några av de nya barnen och de bra dagarna är hon en katt som jamar åt mig eller assistenten. Men inte åt någon annan.

Min åttaåring gråter hemma. ”De säger att jag är egoistisk. Men jag är inte alls egoistisk. Jag förstår inte. När jag förstår vad de vill så vill jag också göra så. Men jag förstår inte när de inte berättar varför de blir ledsna.” Och så gråter hon igen och igen.

Min nioåring pratar inte med sina lärare. Hon tittar inte på sina gamla vänner. Hon kan inte leka med dem längre. Hon fick byta klass eftersom allt gick så bra. Och nu fungerar ingenting längre.

Min tioåring sitter utanför klassrummet hela skolavslutningen och gråter. Hon vill vara med. Men det är för svårt.

Förra veckan var Neuro-bloggarnas tema sorg. Jag funderade mycket över vari sorgen låg för mig. Och detta är min sorg, att andra inte får uppleva mina fantastiska barn som de underbara personer de är. Att vad andra ser så ofta är det jag inledde med här, dessa samlade erfarenheter från två av mina barn. Att andra inte ser vad jag ser. Att de inte får se mina fantastiska, empatiska, fundersamma, kloka, finurliga, roliga ungar som de de är.

Att inte få dela glädjen över mina barn med andra, för att andra inte får se mina barn som de de är. Det har varit en stor sorg för mig.

Med tiden har stödet runt barnen i skolan blivit bättre (och sämre), de har växt, mognat och utvecklats och idag är deras värld så mycket större än för bara något år sen. Idag är det många fler som får lära känna mina underbara ungar för de de är. Och jag glädjer mig.

Caroline Elmér

Neurobloggarna har haft temavecka om sorg. Här kan du hitta fler inlägg.

Annonser

2 responses to “Gästbloggare: Odelbart

  1. Sara Gerhardsson

    Så vackert uttryckt Caroline, om en stor och förståelig och oförståbar sorg. Och om fina ungar!
    ❤ från Sara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s