Det omöjliga talet

Några ord från baksätet fångar min uppmärksamhet:

”Om man fortsätter så, hamnar man till slut på det omöjliga talet. Det blir det omöjliga talet, Hannah. Det går inte att räkna så.”

”Det omöjliga talet?” undrar jag.

”Ja, om man räknar så, då hamnar man till slut på det omöjliga talet, mamma.”

”Hur menar du, Mathilda? Vad är ‘det omöjliga talet’?”

”Till slut blir talet så stort att det inte går att räkna, mamma”, suckar Mathilda. Hon är uppenbarligen inte så imponerad av frågan.

”Du menar som… oändligt? Att det aldrig tar slut?”

”Ja.”

”Vem har berättat det för dig Mathilda? Vem har berättat om ‘det omöjliga talet’?”

”Ingen.”

”Men hur har du lärt dig om det då?” envisas jag.

”Ingen har lärt mig, mamma. Det måste bara vara så”, svarar Mathilda med sin mest snusförnuftiga röst. Det är tydligt att vi pratar om så självklara saker att de knappt förtjänar att nämnas.

”Mathilda, det där är ganska svår matte, oändliga tal. För de flesta människor tar det många år att lära sig så mycket att de förstår det.”

”Inte för mig. Jag har alltid vetat det.”

”Kom du på det själv?”

”Jag kom inte det mamma, jag har alltid vetat det.”

”Alltid? Som i från när du var pytteliten?”

”Alltid.”

Annonser

2 responses to “Det omöjliga talet

  1. Väldigt imponerande. Det där försöker jag fortfarande förstå och då är jag civilingenjör. 😉 Har du någon som kan lära henne lite matte? En app? Eller hon kan allt annat också redan? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s