Förklara

Du har gjort mig så vansinnigt arg. Arg för att jag är ledsen, för att om någon borde kunna förstå det här är det du. Om någon borde känna mig, är det du.

Låt mig förklara hur det funkar för dig. Jag vaknade motvilligt av att väckarklockan ringde. Motvilligt för att Mathilda somnade framåt midnatt, och jag somnade närmare två. Det tar ett tag att varva ner efter hennes kvällsutbrott, förstår du. Jag kan inte bara dunsa huvudet mot kudden och somna. Och även om jag hade gjort det hade antalet timmar varit otillräckligt och sömnkvaliteten bristfällig. Det finns ingen vila att få när man lever i en krigszon. När livet hela tiden exploderar i ansiktet på en, och man aldrig vet varifrån nästa kulregn kommer. Det går inte att slappna av när inget är förutsägbart.

Frukosten kan antingen resultera i kaos, eller löpa hur smidigt som helst. Fel mat kan gå utmärkt, men fel gaffel utlöser bomben. Det finns ingen metod, ingen strategi, ingen förberedelse som räcker för att undanröja minorna. De bara fortsätter att ploppa ut på rad efter minläggaren. Lägg därtill det bristfälliga nöjet att ha två barn som överhuvudtaget inte äter just nu. Trevligt värre.

Jag har gjort näringsdrycker fem gånger under dagen. Jag har städat med alla barnen utom Mathilda, samtidigt som jag hindrat henne från att bryta ihop. Jag har vallat Mathilda och en kompis på Kupolen och ätit på McDonalds. Hon åt inte tillnärmelsevis så mycket som jag hade hoppats på.

Jag har skjutsat folk. Hämtat. Lämnat. Stöttat. Lyssnat. Gett råd. Skrattat. När jag har rest mig upp, och flera gånger helt oprovocerat, har det känts som om någon stack en kniv i mitt öga. Jag har bokstavligt talat vikt mig dubbel av smärta, från stående till dubbelvikt. Flera gånger. Jag har tagit medicin, jag har glömt medicin, kommit på den igen, valt bort den… Om jag skulle äta smärtstillande varenda gång jag behövde det hade jag dött på en vecka. Det är inget alternativ.

Jag har suttit och kvidit i min fåtölj med bultande huvud, jag har städat lite till, jag har laminerat säkert femtio bilder, jag har infört en ny eftermiddagsrutin med medföljande bildschema, och som du kanske kan föreställa dig är det inget man gör lättvindigt. Jag fick inte med Mathilda på båten.

Ikväll har jag lagt barn, påmint, puffat, lirkat, klätt av, klätt på, värmt mat, fixat vatten. Med samma bultande huvud. Jag har dessutom sagt åt Conny att lugna sig, skickat några uppmuntrande meddelandet, gett lite juridiska råd, fixat med kycklingar och gjort allt det där man måste göra varje dag. Hushållsarbete. Tvätt. Duscha. Mat. Sånt.

Du frågade mig när jag har tid för mig. Jag förstår inte hur du tänkte. När skulle det finnas nån sorts tid för mig? Hur menar du?

Mitt liv frågar mig inte vad jag orkar. Det frågar inte vad jag vill. Det frågar inget alls, det bara befaller. Jag gör det jag måste, för att jag måste, när jag måste. För det mesta hinner jag inte med hälften eller ens en tiondel. Jag är nöjd varje kväll med att barnen ligger i sina sängar och att ännu en dag är slut. För att det betyder att mitt liv tar en kort, kort paus, på vilken jag hinner drömma flera mardrömmar, vakna åtskilliga gånger och få ett par knivhugg i huvudet, tack.

Du frågade mig när jag och Conny har tid för oss själva? Du förstår inte alls. Jag vill inte ha tid för oss själva, jag vill bara vara ifred. Min första och största prioritet är att inte drunkna i mänskligt umgänge, för varje ljud gör ont, varje spegling, varje blänk, varje doft, varje röst, alltihop. Jag får aldrig, någonsin vila från att vara tillsammans med människor, och jag tror att du kan föreställa dig ungefär vad det gör med mig. Nåt i stil med vad isoleringscell skulle göra med dig.

Jag blev så fruktansvärt ledsen. Så ledsen att jag har varit arg på allt och alla i flera dagar. För att Du. Borde. Känna. Mig. Bättre.

Mathilda tog Medikinet sent i morse. Och var på kupolen med mig och en kompis. Klockan är halvtolv. Hon ligger i sin säng, efter tre timmars försök att få henne att slappna av. Jag hade behövt sova vid nio. Jag är trött så jag skakar. Och det här var en av mina bättre dagar. En dag när jag orkade vara mamma.

Jag räknade med att du skulle förstå. Att du inte gjorde det lämnade mig vapenlös och utan sköld. Handfallen. Som när en bomb precis briserat bredvid en och man inte kan tänka för chocken.


Det här är mitt bidrag till Neurobloggarnas temavecka om stödet från omgivningen. Läs fler inlägg eller bidra med egna erfarenheter här.

Annonser

25 responses to “Förklara

  1. Rapunzels mamma

    Så smärtsamt. Och så väl beskrivet. Jaa så är det. Så känns det att leva det här livet. Och så känns det att inte bli förstådd. Kram!

  2. Åh ❤ så smärtsamt ärligt och tydligt beskrivet. Tack för ännu ett värdefullt blogginlägg.

  3. Jag började gråta när jag läste ditt inlägg för precis så har jag det också. Att leva i en krigszon..det förklarar verkligheten som den ser ut…Jag hoppas du får en chans att bara vara – att vila ögonen, öronen, huvudet och kroppen. kram från en som förstår

  4. Annika Björndotter

    Åh Tina, så bra skrivet. Så naket, så ärligt att det gör ont. Jag tänker ofta på hur du kämpar.
    Och det värsta är, det finns så många fler som har det så. Kärlek till dig och alla andra krigarföräldrar där ute ❤

    • ❤ Tack fina. Mig stör det allra mest att vi är många. Det är inte bara jag som har det så här. Och sen får man "Det är bara att"-rutinen från folk som verkligen borde kunna förstå… Och det gör ont.

  5. Mina fajter med mig själv och med min dotter är inte i närheten av det du skriver om,. Har ni ingen avlastning alls. Kan inte din man ta över ett par dagar så du får tid att vara ensam. Hyra en stuga mitt ute i skogen eller bo på ett kloster ngr dagar för att få stillhet och framför allt sömn. Styrke kramar i massor till dig och det enastående arbete du har att axla.

    • Min man har Aspergers + ADHD. Han gör mycket av det praktiska, men behöver själv ett hjälpjag som hjälper honom att planera och strukturera sin vardag. Mig, med andra ord. Så näe, han kan inte på ett rimligt eller bra sätt ta hand om barnen själv, och att introducera en ny vuxen för Mathilda tar säkert ett halvår.

      Alla dagar är ju inte precis så här. Men många är det.

  6. Hej
    Det är en fruktansvärd berättelse och jag tror att du är så arg för att frågorna var berättigade. Du hade velat ha sympati och förståelse, vilket du verkligen förtjänar, och istället var det någon som satte fingret på din ömmaste punkt. Du inser väl att ditt liv inte kan fortsätta så här? Det låter som du är på gränsen till utbränd och du måste använda dina återstående krafter åt att skaffa hjälp. Du kommer inte att kunna vara Mathildas mamma om du kraschar. Jag blir så ledsen när jag läser din berättelse för jag önskar av hela mitt hjärta att någon med ansvar och resurser kunde sätta sig in i din situation och erbjuda dig och din man hjälp och tid för er själva.
    Med all min empati
    Anna

    • Hej Anna!

      Nej, jag blev inte arg för att frågorna var berättigade, utan för att de träffade så totalt fel. ”Får ni nån tid tillsammans” liksom, när jag är glad om jag får tid att sova. Det är det som gör mig arg, och ledsen, att inte bli sedd av någon som borde se. Som känner mig och min vardag tillräckligt väl för att åtminstone borda förstå, eller borda fråga om helt andra saker. Att bli mätt med mått som tillhör någon annan, som inte handlar om vad JAG tycker är livskvalitet och lycka utan som bygger på nån annans uppfattning av vad ”alla människor behöver”. Jag är inte alla människor. Jag är jag. Mina behov är mina, de är inte nån sorts standardmall.

      Jag tror inte jag är på gränsen till utbränd, däremot har jag ett par kroniska sjukdomar och sensory integration disorder som gör att jag behöver mycket ensamtid. Så har det varit i hela mitt liv, vare sig jag haft familj eller inte.

      Jag tror inte det finns någon form av hjälp som just vår familj kan ha nytta av. Tyvärr. Städhjälp hade varit bra, till exempel, men sånt finns inte inom LSS. Att bli av med migränen hade varit fint, men den har jag alltid när jag inte är gravid, så det är ju inte så sannolikt, osv.

      /Tina

      • Men någon form av städhjälp eller annan praktisk hjälp måste ju gå att få! LSS ska ge rätt till mer stöd än hemtjänst, där sådana insatser är fullt möjliga. Har ni någon biståndshandläggare som ni kan diskutera era behov med?
        Styrkekramar!

      • LSS består av en lista specifika åtgärder, och även om ramlagen har ett tydligt syfte är det rätt svårt att få handläggare och kontor att förstå att man kan kliva utanför de specifika åtgärderna.

      • Instämmer med Cissie, LSS är inte enda möjligheten för dig att få hjälp. Socialtjänsten innehåller flera åtgärder som ni som anhöriga kan få för att stödja dig och din man. I hemmet finns det exempelvis boendestöd som du kan få hemma. Prata med din LSS-handläggare om er situation och om vad ni behöver hjälp med. ni är säkert experter på detta redan men om du har några frågor så hör gärna av dig.
        Samtidigt vill jag understryka att jag inte känner till just din situation, jag svarade på det du skrev och som jag uppfattade som tydliga tecken på utbrändhet.
        Var rädd om dig.

      • Jag blir sårad. Jag förstår att ni menar väl och jag säger inte att era förslag inte skulle kunna vara värdefulla, men jag blir väldigt sårad av att få förslag på lösningar till problem som jag inte har. Jag gör ett separat inlägg om det, för det är egentligen inte riktat mot någon av er. Kram!

  7. Ungefär så kände jag också när min son var liten bebis ❤
    Men jag klarade inte av det till slut, jag blev sjukskriven och min sambo fick vara föräldraledig ett par månader, tills han inte kunde vara hemma mer, och min medicin hade börjat hjälpa mig.
    Är så otroligt tacksam för att bebistiden är över, att min son kan och vill vara på förskolan, att jag har flera som kan ta hand om honom när jag inte orkar mer.
    Andra mammor säger "visst var det skönt när de var små bebisar", när vi tittar på våra 2-3-4 åringar som springer iväg, bråkar och trotsar..
    Nää! Är alltid mitt svar.
    Just nu orkar jag för att jag får hjälp, äter medicin och för att sonen går på förskola.
    Jag tror inte att jag hade orkat om han hade varit hemma jämt, och om inte jag hade ätit medicin.
    Förstår även känslan av att "du om någon borde förstå" ❤
    Jag har fått hjälp av mina nära, men när man vet att de inte tror på det man säger, om hur det är.. Är verkligen som en kniv i hjärtat.

  8. Fantastiskt berörande text med enorm igenkänningsfaktor. Vissa av kommentarerna tror man skrivna för att illustrera den missriktade och oseende välviljan som totalt missat vad man talat om och kanske inte förstå om man så gjorde ett seriesamtal om hur bloggaren blir ledsen 😥 och ställd :/ när läsaren tror den är ❤ men är mer :O eller =O. Hittade inga bättre gubbar, sorry. Du fattar nog ändå. Dubbelsuck.

  9. Pingback: Förtydligande – tack, men nej tack | M som i underbar

  10. Krigszon var ordet! Ingen som inte själv upplevt detta kan ens förstå den stress det leder till. All respekt och kärlek till dig Tina! Du rockar fett som mamma. En äkta lejoninna som gör allt i sin makt och lite till för att få livet, inte vardagen för den finns inte att fungera!

  11. Jag sitter och gråter, tårarna rullar ner för mina kinder.. Jag vet egentligen inte varför, kanske för att min upplevelse av din text är att allt är becksvart.. När jag sen läst texten en gång till inser jag att det ”bara” är förståelse du vill ha.. Tyvärr är det bland det svåraste vi människor kan göra: lyssna! Jag har en gång lärt mig:”tystnad är inte farligt”, och vill säga att jag ska kämpa för att förstå denna vardag då jag jobbar med barn med NPF-diagnoser och därigenom möter många föräldrar som är i din situation! I mitt nästa möte ska jag tänka på dig och INTE komma med flera ”god råd” utan bara lyssna! Tack för en bra blogg, ett fantastiskt ärligt inlägg och en otrolig ärlighet, tack!

  12. Det är inte lätt när andra inte förstår. Jag råkar själv ut för det. Men ibland så kanske någon verkligen förstår, men använder ord som vi tolkar fel. Att hen faktisk bokstavligt menar tid för dig själv. Tid att bara få vara ifred. Att slippa stressen. Tid som jag önskar att jag skulle kunna ge dig. Verkligen kunna ge dig utan att du ska få betala för det efteråt, med fler utbrott/slagsmål, matvägran, sömnproblem m m. Tid som jag skulle vilja ge dig exakt när du behöver det. Mitt i den situation när du (precis som jag) känner att du inte orkar eller kan göra mer. Då vi önskar att ngn kan ta över på sekunden. Då vi biter ihop och gör det vi måste, oavsett. För vi lämnar inte våra barn utan hjälp och stöd. Men när orken tryter och önskan om att ngn ska ta över finns, då vill jag vara där och kunna göra allt istället för dig. Jag vet att det inte går, men jag önskar att det gick. ❤

  13. Tänker på fin huvudvärk och att det hugger i bakom ögat. Förstår det som att du kan vakna av det?

    kollat upp det?
    Tycker det låter som hortons. Jag har det. Det är nog så att du måste oavsett om det är det eller inte, ta tid för dig. För din och alla som litar på din hjälps skull. I all välmening. Gillar din blogg!!

    • Tack Sofia! Jag har inte Hortons (tack och lov!) utan migrän med aura och basilarismigrän, diagnos sen tolv år tillbaka. Jag har ett besvärligt arv med mycket migrän i släktträdet. Tyvärr blir min migrän lätt kronisk, dvs jag har lätt att få inflammationer i hjärnans små blodkärl, och då startar en ond cirkel som oftast är svår att bryta. Nu är jag sedan ett par månader nästan migränfri, efter en rejäl lunginflammation. Nånstans gick immunförsvaret igång och kvävde inflammationen i hjärnan för den här gången.

      Tack för omtanken! ❤

      Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s