Att se sanningen i vitögat

Om du sitter med en pokerhand med två tvåor och i övrigt inget alls, då kan du bestämma dig för att byta kort eller att bluffa. När vi jobbar med barn och unga med utmanande beteenden kan vi bestämma oss för att byta kort – ändra vårt sätt att handla — men vi kan inte bluffa. Trots det kan pokeransiktet vara en av våra största tillgångar i en upprörd situation.

Jag vaknade till skriket ”aktarej-annars-biter-ja-dej-i-örat!” och insåg att vi har gjort det här förut; när Hannah växte om Mathilda i social förståelse och slutade göra som hon blev tillsagd. Tack och lov är Noah något äldre och springer fortare.

”Good teaching, good parenting, is playing the hand we’ve been dealt”, säger Ross W Greene.

När jag upptäcker att ett våldsamt utbrott är under uppsegling skulle jag förstås kunna skrika och gapa, släpa iväg och komma med ”konsekvenser”, det där fula ordet som vi vuxna så gärna använder när vi egentligen menar straff, varken mer eller mindre.

Jag skulle kunna göra det ovanstående, men det vore inte att spela de kort jag har på hand. Mathilda är som hon är. Hon har svårigheter att ändra riktning, att reglera sitt humör, att förstå konsekvenser (inte straff nu, utan naturliga följder, som att om man biter någon i örat kommer den personen att bli väldigt upprörd och antagligen ställa till med en scen som är obehaglig för Mathilda), svårt att förstå mellanmänskliga skeenden som hur hennes skrik triggar andra till ilska; kort sagt har hon stora svårigheter att fungera på ett följsamt sätt i en upprörd situation.

Mathilda har de svårigheter hon har. Jag kan inte ändra henne eller bete mig som om hon vore en annan. Hon är det barn jag har fått, och hennes svårigheter begränsar mina valmöjligheter. Skriker jag slår hon. Det är som att skrika åt en jaktspindel, de har sina instinkter som säger åt dem att attackera, och det har Mathilda också. Om jag hugger tag i Mathilda, och det behöver inte ens vara hårt, kommer hon att rivas, spotta, skrika och slå mig i ansiktet. Jag vet det på förhand, att med den kunskapen hugga tag i henne vore lika absurt som om jag skulle säga ”det var hon som började, hon slog tillbaka”.

Jag kan inte ändra på vare sig Mathilda eller någon annan. Jag äger ingen magisk förmåga att radiostyra eller ens röststyra andra människor. Men när jag känner dem kan jag förutse hur mina handlingar kommer att tas emot och hur de kommer att bete sig som svar. En liten not: Att ha autism och ADHD, som Mathilda och Noah har, innebär per definition att ha svårt att förutse andras reaktioner. Jag kan kanske hjälpligt förutse deras reaktioner, men jag måste  räkna med att de inte alls kan förutse mina.

Jag vet hur Mathilda fungerar. Att hon överhuvudtaget varnar innan hon slåss eller bits är inte självklart, när hon varnar betyder det att hon fortfarande har ett visst mått av förståelse för att situationen håller på att urarta. Hon vet att hon håller på att tappa kontrollen.

Om jag vill vinna situationen, det vill säga lugna ner alla inblandade och undvika kroppsskada, då måste jag se sanningen i vitögat och agera efter det jag vet om Mathilda: Det finns saker som lugnar henne och saker som gör henne mer upprörd.

Upprörda röster, snabba rörelser, beröring – om än aldrig så lätt – och att sätta hårt mot hårt, det tippar henne över gränsen till okontrollerad ilska. (Jag bor med en bärsärk. Jag har inte tid att ägna mig åt så kontraproduktiva saker som att trigga igång henne.)

På listan över saker som lugnar Mathilda står bland annat tystnad, ensamhet, minimalt med ord, en lugn utstrålning, att hålla avståndet och framför allt annat, att snabbt som ögat få bort irritationsmomentet från hennes närhet.

Det finns inget annat sätt. Jag vet det. Alla runt Mathilda vet det. Vi skulle kunna bluffa med vår hand och låtsas att vi hade att göra med ett annat barn. Då skulle vi kanske skrika åt henne att sluta, hålla fast hennes hand, bära iväg henne, prata argt och utförligt om varför man inte får hota sin bror. Jag har redan talat om vad som händer då. 100% av gångerna tappar hon kontrollen helt.

Blir jag då aldrig provocerad? Naturligtvis blir jag det. När Noah hade flytt in till sitt rum och Mathilda satt kvar vid datorn fast jag upprepade gånger sagt åt henne att stänga av den (eftersom det verkade vara datorn som var grunden till konflikten) var jag arg så jag kokade. Eftersom Mathilda satt kvar på sin stol och Noah var i säkerhet satte jag mig ner några ögonblick och analyserade min spontana känsla av att vilja rycka ur sladden till datorn, skrika åt Mathilda att jag inte tänker tolerera att hon hotar sin bror, rycka iväg henne, ja ni fattar. Men jag insåg också att den känslan, den var min. Inte Mathildas, utan min. Så jag tog några djupa andetag innan jag lugnt och sansat gick fram till Mathilda och tyst, lugnt och med så få ord som möjligt frågade henne vad som hänt.

Jag fick inget svar. Hatar inte ni också när någon inte svarar på tilltal? Det är bland det värsta jag vet. Men återigen: Hjälper det situationen om jag tokar loss på Mathilda? Nej. Jag VET redan vad som kommer att hända om jag tar hänsyn till min egen lust att straffa, bråka och skrika. Jag vet vilken hand jag har fått.

Det är ytterst utmattande att leva tillsammans med någon som närsomhelst kan få för sig att explodera om man gör minsta ansats till konfrontation. Men ärligt talat är det ännu mer utmattande att behöva hantera explosion efter explosion. Valet som jag ser det är ganska lätt. Antingen förhåller jag mig till verkligheten, eller också får jag skylla mig själv.

Jag pratade lugnt och tyst med Mathilda, om hur bra det var att hon varnade när hon höll på att bli arg, och om hur stolt jag var över att hon på egen hand satt på den där youtubevideon som hon lugnar sig av, den med den sovande kaninungen.

Jag berättade för henne att jag förstås inte vill att hon bråkar med Noah, men att jag tyckte att hon hade skött utbrottet på ett bra sätt. Alltihop på ungefär fyra korta meningar. Hade hon fortfarande varit lika upprörd hade jag antagligen inte sagt något alls eller möjligen använt tre ord.

Mathilda andades ut. Ni vet den där långa utandningen som säger att man håller på att släppa spänningar i musklerna. Jag gick tyst och lugnt därifrån, fortfarande med en extrem lust att dra ur datorsladden, fortfarande upprörd och oroad över hur Noah kände sig. Men detta var den allra bästa lösningen på situationen, för alla inblandade: Att vänta med förmaningarna, jobba på lugnet och lyfta fram det positiva. Positiv förstärkning.

Noah hade också hunnit lugna sig. Vi pratade en liten stund om vad som hänt (inget alls enligt honom), om hur bra det var av honom att lyssna på mig och springa till sitt rum och om att jag förstod att han faktiskt inte kunde komma till mig (som var det jag ropade) när han var så arg. Jag berömde honom för att han lydde på det bästa sätt han kunde, genom att akta sig för Mathilda. Jag berättade att Mathilda inte får göra så, och pratade om hur svårt det är för honom (och henne) att göra rätt när man redan är så upprörd. Positiv förstärkning. Lugn. Inte fler ord än han kunde hantera, i sitt tillstånd. Vi måste möta människor där de är, inte där vi önskar att de var.

Vi som finns runt de här barnen måste alltid se sanningen i vitögat: Jag kan bara ändra på mig, inte på personen med svårigheter. Men eftersom jag kan förutse vad mitt handlande kommer att leda till, då vore jag dum om jag valde den sämsta vägen.

Jag vet hur Mathilda kommer att reagera på hur jag väljer att hantera en upprörd situation. Varför skulle jag välja ännu mera utbrott framför att lösa situationen?

Jag är inte dum, i alla fall inte för det mesta. Är du?

Gillade du det här inlägget? Kom med en kommentar, eller dela inlägget genom knapparna här nedanför. Tack att du tog dig tid att läsa!