Om jag fick börja om

Kära barn!

Jag önskar att jag fick börja om. Om du kom till mig en gång till, men nu med all min kunskap och erfarenhet, då hade jag kunnat förstå dig bättre. Då hade jag kanske haft mer tålamod när du rev ut alla böckerna ur bokhyllan för tionde gången på samma dag, eller försvann med samtliga skedar in i din garderob. Eller förresten, jag hade skaffat låsbara skåp innan du föddes och alltid letat i din garderob efter allt som saknats, innan jag gjorde nåt annat.

Om jag fick försöka på nytt, då hade jag varit mer tydlig. Jag hade inte bett dig att ”plocka upp leksakerna” för att i samma andetag börja lägga ner dem i leksakslådan under din säng. Hur plockar man upp nånting när det ska ner? Jag förstår nu att du aldrig förstod.

Jag skulle ha hållit dig ännu närmare. När du inte kunde sova om nätterna hade jag fixat det, långt tidigare. Du skulle inte ha behövt vänta så länge med att få hjälp att kunna sova. Jag hade aldrig, någonsin försökt med några metoder, ramsor eller tramsor. Jag hade bara klivit in hos läkaren och sagt: Mitt barn kan inte sova. Hon har en sömnstörning. Det går inte. Hjälp henne!

Jag hade använt färre ord och mer bilder. Ännu mera teckenspråk, ännu mera sång, ännu mera av allt det där jag vet fungerar men som inte är vad man normalt sett gör för att kommunicera med sitt barn. Vi hade kommunicerat mer, men jag tror inte att vi haft det roligare. Vi har haft mycket fint genom åren, du och jag. Ett särskilt band. Du och jag.

Jag hade struntat i babymassagen. Jag vet, vi slutade rätt fort för att du hatade det. Men jag hade aldrig utsatt dig för det till att börja med om jag hade förstått. Det vet jag att du också vet, men jag ville säga det ändå.

Och dina utbrott. De där skriken. Jag hade skaffat hörselskydd, det är då ett som är säkert. Hört dig hade jag gjort ändå, rakt igenom fängelsemurar, men jag hade inte behövt bli fullt så uppjagad när du egentligen bara menade ”Nu var jag inte beredd på vad som skulle hända”. När jag tänker på saken hade större delen av utbrotten antagligen aldrig hänt idag, och du hade känt dig lugnare, och jag som en bättre mamma. Av friden som skulle ha rått här hemma under hela din uppväxt.

Det finns saker jag inte hade ändrat. Varje natt hade du sovit där mitt emellan din pappa och mig. Så fort du vände dig i sömnen, den där sällsynta, glimrande sömnen, skulle nån av oss ha vaknat och lagt en hand på dig. Så att du aldrig hann vakna till och jobba upp dig till hysteri.

Vi skulle ha ägnat timme efter timme åt att plaska i vatten, snurra små grässtrån mellan fingrarna och blåsa iväg maskrosbollar. Vi hade valt de allra skönaste kläderna, oavsett hur de såg ut, och vi hade struntat i alla fåniga råd om att inte bära runt på dig så mycket; vad vet andra människor egentligen om vad vi behöver? Ingenting.

Men jag hade nog skrikit mindre, det hade jag. Och skrattat mer. Då, om jag hade fått börja om med full kunskap om hur olika vi är, du och jag. Och hur lika. Då hade jag kunnat älska dig så att du hade kunnat känna det bättre. Jag hade kunnat visa dig det så att du kunde förstå, på ditt eget språk och sätt.

För jag älskar dig. Jag älskar dig!