Skulden kan du behålla själv!

De här barnen behöver inte träna sig på att försöka lite mer, de behöver träna sig på att känna efter och anpassa sig efter hur mycket ork de har, och de behöver personer runt sig som konsekvent hjälper dem med denna träning.

Jag blir sällan ifrågasatt. Min man Conny har en teori om att jag bländar människor med min intelligens så att de inte tänker tanken att jag har fel. Min egen teori går ut på att jag är en lång och bredaxlad kvinna med gott om skinn på näsan, och att det vore oväntat och ologiskt – ur ett psykologiskt perspektiv – att ge sig på någon som så uppenbart kan försvara sig. Rimligtvis ligger det en gnutta sanning i bådadera, och antagligen finns många fler parametrar i sammanhanget, men faktum kvarstår: Jag blir sällan ifrågasatt.

Därför har jag med viss fasa lyssnat när mina föräldravänner, också de med barn inom NPF-spektrat som har problem med att vara i skolan (60% av alla barn med autism har det), berättat om hur de får råd som att ”bara bära iväg ungen till skolan”,  ”Se till att sköta morgonrutinerna bättre”, ”kapa navelsträngen till barnet” eller (det här är en favorit, tydligen) ”Bara Bestämma Åt Barnet”.

I ljuset av den senaste tidens skolfrånvaro för Mathilda känner jag att jag vill vara lite preventiv. Det här kommer att gå mycket lättare om ni som finns runt oss har förutsättningarna klara för er på en gång, så jag tänkte tydliggöra ett par saker:

1. Jag är fullständigt ointresserad av att klä skott för dina eller andras känslor av frustration genom att diskutera vad jag kan göra annorlunda som förälder.

Det är naturligt att känna sig maktlös när vi inte riktigt rår över en situation. Det är ok. Försök att vila i det i stället för att prata om vad jag och Conny borde göra annorlunda. Jag behöver inte försvara mig eller mitt föräldraskap; det är irrelevant i sammanhanget.  Och eftersom det inte tillför nåt tycker jag att vi släpper det ämnet och ägnar oss åt diskussioner som faktiskt kan hjälpa.

Ja, jag och Mathildas pappa har självklart en viss skuld i att det blir så här jobbigt för Mathilda ibland och att det blev det just nu. Den är tvådelad, kan man säga. För det första försåg vi flickebarnet med några av de 2-300 gener som ger autism. För det andra såg vi inte i tid att hon höll på att falla ihop av trötthet utan drog i nödstoppet för sent. Trist, men knappast något att göra nåt åt så här i efterhand. Så vi släpper det.

2. Det finns väldigt många ”teorier” som helt saknar evidens och alltsomoftast har en rejäl motevidens. Dem tänker jag överhuvudtaget inte diskutera.

Det finns tydligen en hel del spännande teorier specifikt kring autistiska barn som inte orkar gå i skolan. Mammorna binder dem för hårt till sig, till exempel. Eller vänta, autism beror ju på mammor som är känslomässigt frånvarande och INTE skapar en bindning till barnet, kylskåpsmammor. Eller så väcker de inte barnen tillräckligt bestämt. Eller Motiverar dem tillräckligt ordentligt. Fast man ska ju förstås inte muta, belöna eller straffa sitt barn. De ska bara veta hut ändå. Eller hur det nu var.

Snurrigt är bara förnamnet, och eftersom jag ägnar mig åt mer underbyggda teorier inom psykologi och medicin gör bristfällig evidens mig på dåligt humör. Och när jag blir på dåligt humör börjar jag kasta studier om riktig vetenskap omkring mig. Så jag tänker att vi bara stryker det samtalsämnet också, såvida du inte råkar vara intresserad av forskningen bakom det hela?

3. Jag kommer inte att acceptera välmenta ”råd” som går ut på att det här är mitt ”fel”.

Det finns omfattande teorier om skammande, skuldbeläggande och stigmatisering, den som känner för att djupdyka i det är välkommen att höra av sig för att få lite tips om bra utgångspunkter och litteratur. Men jag har inte tid att vara försökskanin i nåt sånt experiment, jag tycker inte heller att det är nödvändigt med tanke på den omfattande forskning som redan bedrivs på området.

Så sammanfattningsvis:

Nej tack, vi behöver inga föräldratips. Vi har varit utmärkta föräldrar till Mathilda i nio år, att vi nu plötsligt över en natt skulle ha blivit inkompetenta är så osannolikt att jag överhuvudtaget inte är intresserad av råd som att, hur var det nu, ”bara bära iväg henne”, ”Bestämma Åt Barnet” eller ”kapa navelsträngen”. Tack, men nej tack.

När man lyssnar på dem som verkat länge inom det här fältet, som till exempel Elisabeth von Ziepel, säger hon att de här barnen inte behöver träna sig på att försöka lite mer, de behöver träna sig på att känna efter och anpassa sig efter hur mycket ork de har, och de behöver personer runt sig som konsekvent hjälper dem med denna träning. Se där, ett råd som jag känner har förbättrat Mathildas situation och vår förståelse för henne (och hundratals andra barn med skolsvårigheter)!

Den som känner att den har lika stor eller större erfarenhet än Elisabeth är väldigt välkommen att komma med råd och tips om hur vi kan göra ett bättre föräldrajobb kring ett barn som inte förmår gå till skolan. Ni vet var jag finns. Ring eller maila mig, helst igår. Men kvasivetenskap och tyckande har jag helt enkelt varken tid eller intresse för. Och skulden, den kan du behålla själv. Jag har viktigare saker att göra. Som att hjälpa mitt barn tillbaka till skolan.

Jag ser fram emot långa diskussioner som håller sig till evidens, beprövad vetenskap, konstruktiva förslag och stöd! Tack på förhand!

Gillade du det här inlägget? Dela med dig till andra som kan vara intresserade med hjälp av knapparna här nedanför: