Gästbloggare: Hon kunde faktiskt inte säga orden

Igår kväll hände något fantastiskt. Elsa bad om hjälp. Två gånger.

Elsa är sju, snart åtta år. Hon är en klurig liten tjej med en oerhört stor och vuxen vokabulär. Men när något är för svårt, då kan hon inte säga ”Hjälp mig!”
Elsa har Aspergers syndrom och ADHD.

Jag tyckte att hon skulle kunna säga det. Jag har försökt och försökt: vänta ut henne, ge henne orden, förklaringar, sociala berättelser och jag vet inte allt. Men när något är alltför frustrerande kan hon inte säga orden.

Igår kväll ville Elsa se på en film, men klarade inte av dvdspelaren i det rummet. Hon kom in till mig, viftade med filmen och pekade. Jag bad henne förklara vad hon ville. Jag frågade och frågade tills jag hade ställt rätt fråga och hon kunde svara ja. Jag bad henne att be mig att hjälpa henne. Jag bad henne säga ”Hjälp mig” jag bad henne säga ”Hjälp!” men hon blev bara mer och mer frustrerad.

Tyvärr blev jag också irriterad och tog ett par steg tillbaka för att tänka efter. Och plötsligt gick det upp för mig, vad är det jag håller på med? Hon vill ju inte bli frustrerad. Hon vill ha hjälp. Hon vill inte gnälla och skrika och vifta. Hon vill ha hjälp. Kunde hon säga orden skulle hon göra dem eftersom de orden genast skulle ge henne det hon vill ha. Men hon säger inte orden. Alltså kan hon inte säga dem. Just då kan hon faktiskt inte.

Jag gick och tog en post it-lapp och en penna och skrev ”Hjälp mig”, sedan förklarade jag för Elsa att hon kunde visa den för mig när hon ville ha hjälp med något. Genast tog hon lappen, höll upp den och filmen för mig och log stort.

En liten stund senare försökte hon stänga dörren men en sladd låg i kläm och hon fick inte igen den. Först märkte jag att hon började bli upprörd, så som hon brukar när något blir fel. Men plötsligt avbröt hon sig, rusade iväg och kom sedan springande mot mig med hjälp mig-lappen, strålande hela hon. Jag hjälpte henne med dörren och hon var så glad så glad så glad.

Det nästan allra allra bästa var att hon ikväll kom till mig med sitt glas i ena handen och lappen i andra handen. Jätteglad. Och så nöjd när hon fick sitt vatten.

Inget gnäll, ingen frustration, ingen ledsenhet.

Hon kunde faktiskt inte säga orden. Hur oerhört verbal hon än är i andra situationer.

16 reaktioner på ”Gästbloggare: Hon kunde faktiskt inte säga orden

  1. Alltså, jag blir alldeles gråtig av det här inlägget. Tänk att det ibland kan vara en enkel sak – som att skriva ett par lappar – som bokstavligt talat ändrar allt!

  2. Jag kunde inte heller säga ”hjälp mig” när jag var barn. vet inte om det beror på funktionsnedsättningarna (har också aspergers och ADHD). Har fortfarande svårt för att be om hjälp…

  3. Åh vad härligt! Jag har använt mig mycket av lappar och skriven text osv, eller ritade bilder, och jag tänker att många personal tänker att jamen barnen är ju så stora och duktiga, intelligenta och kan prata och så förstår de inte att det kan se så olika ut i olika saker.
    Kram och tack för ett jättebra och givande inlägg!

  4. Fy vad underbart och gulligt! Du är så finurlig! Jag ska visa det här för min lillsyrra. Hon kan inte heller säga orden hur mycket hon vill och det kommer nog motivera henne att fortsätta öva på att skriva självständigt. 😀 (Använder FC)

  5. Meh! Varför har jag inte tänkt på en sådan ”enkel” sak? Jag skall genast sätta några olika lappar på insidan av min sons dörr (adhd o autism) för att se om det kan underlätta för honom. Han reagerar detsamma med frustration och ilska…..ber dock inte om hjälp.
    Tack för tipset!

  6. Åh, som logoped blir jag alldeles lycklig över ett så bra och enkelt kommunikationshjälpmedel! En stor eloge som lyckades stå över frustrationen och tänka dig in i din dotters situation och hitta precis det
    hon behövde 🙂

  7. Vilken underbar liten glimt in i er verklighet. Tänk vad Elsa måste ha blivit glad inte bara över lapparna, utan sin ”braiga” mamma också! Det enkla är ofta det svåra. Det här inlägget kan vara viktigt för pedagoger att se! För kan man inte be om hjälp hemma lär det ju inte vara lättare i skolan… Delar på min FB-sida och blogg!

  8. Ett bra exempel på hur skillnaden ser ut mellan att kunna tala och kunna uttrycka sig. Har delat, det är många människor som skulle behöva lära sig förstå det.

  9. Tack alla!
    Det roliga är att det faktiskt lossnat lite för henne nu. Hon har lite lättare att be om hjälp genom att säga orden. Det är fortfarande jättescårt ibland, men jag tycker hon har lättare för det nu, så där två tre månader efter det här hände.

  10. Låter så skönt att läsa.
    Det känns lite som om det berör mig med.
    Min mamma hade diagnos på borderline schizofreni men ju mer jag har lärt mig om ADHD och autism, speciellt högfungerande så tror jag att hon hade något inom autismspektrat. Men tyvärr kan jag inte ta reda på mer eftersom hon inte lever längre. Jag tog kontakt med hennes läkare via mail för ca 1 år sen och la fram mina tankar om det här men tyvärr fick jag inget direkt svar. Mitt mail kom nog bort bland alla andra.
    Det som jag tänkte på när jag läste den här bloggen var att min mamma inte kunde säga ”Tack” eller att hon älskade oss. Hon kunde visa det och kunde säga du vet vad jag menar, men att uttala det själva ordet Tack, då var det stopp.

    Mvh Anna

  11. Fantastiskt! Men jag tänker att hon ju bad om hjälp med dvd:n genom att visa och peka. Gick det inte att förstå av det? Måste hjälpbegärandet ske på standardvis?
    Men lappen är ju klart en mer generell lösning. Så grattis! Och så härligt att den fungerar av sig själv i flera olika situationer!

    • Jättesent svar, ber om ursäkt.
      Självklart kan man be om hjälp på många olika sätt, och det kan fungera alldeles utmärkt! För mig har det dock varit jobbigt att hantera att hon i princip alltid har inlett med frustrerat gnällande eller skrik. Att bara peka eller visa är helt ok men jag ville gärna slippa höra gnället och skriket. Och jag ville gärna ge henne en strategi som var enklare att använda, eftersom det var så uppenbart, när jag väl tänkte efter, att hon själv var frustrerad över att hon inte fick fram orden.
      Hon älskar fortfarande korten och använder dem gärna!

  12. Fantastiskt att nåt så svårt kunde bli så enkelt;) Har själv ett barn med ADHD/Bipolär. Fick själv min Add diagnos nu i somras, mycket som faller på plats när man får veta.. Men blir också arg o frustrerad över att i flera års tid haft depressioner o kraschat hela tiden;( Tycker att min läkare eller min kurator kunnat ordna en remiss till mej så kanske jag sluppit det jobbiga som varit/är. Hoppas att fler som är i medelåldern törs säga till om hjälp, även om det tar emot. Hoppas alla får en bra jul o sköt om er o era barn;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.