Kvasidebatt i Lärarnas Nyheter om ökningen av ADHD-diagnoser

Jag har märkt att en ny kvasidebatt har getts utrymme i Lärarnas Nyheter kring hur det kan vara så att ADHD-diagnoserna ökar. Är inte ADHD en hittepådiagnos, som sätts för att göra lärare och föräldrar nöjda…?

Den här frågan lyfts ungefär en gång i månaden i olika medier och den är mer än lovligt tröttsam. Den saknar nämligen helt annan grund än de olika skribenternas så kallade ”erfarenhet”, det vill säga åsikter.

Jag är journalist med rötterna i medicinsk forskning. Jag uttalar mig inte om pedagogiska metoder eller om skolans värld utan att läsa på, därför att det skulle få mig att se löjlig ut. Åt andra hållet är det snarare regel än undantag att så kallade debattörer tycker friskt och helt utan grundkunskap

I kvasidebatten är det helt OK att på inga grunder alls tycka en massa om en hel forskningssfär, och att ha åsikter om hur ADHD, autism, tvångssyndrom, Tourettes och de andra neuropsykiatriska svårigheterna uppkommer och diagnosticeras. För det mesta förfäktas åsikterna av personer som inte ens har klart för sig att ADHD inte innebär att vara ovanligt aktiv, lättstött eller uppkäftig. Personer som även en ytlig betraktare lätt inser saknar kompetens att uttala sig om forskningsläget.

Jag har inte tid att delta fullt ut i den här kvasidebatten just nu, men jag har en sak att säga:

Till alla som tror att ADHD-diagnosernas ökning beror på överdiagnosticering:

Forskning, det är erfarenheter som systematiseras och kritiseras av en hel värld av kollegor. Inte enstaka personer som i sitt liv träffat fyra eller tjugo eller etthundra ungar i skolan.

Studier och grundforskning visar med övertygande tydlighet att personer med ADHD, autism och annan NPF har utvecklingsförseningar inom specifika kognitiva områden. Den visar också att ADHD snarare är under- än överdiagnosticerat.

Forskningen idag försöker inte besvara frågan ”är ADHD genetiskt betingat” (det vet man redan att det är) utan ”Vilken typ av blodprov skulle vi kunna använda för att förenkla diagnossättandet”. (Jag har aldrig hört talas om någon som tar blodprover för att bevisa att föräldrar inte sätter gränser för sina barn, men det kanske vore nåt? 😉 )

Jag föreslår att ni letar själva i forskningen efter fog för er åsikt. Hittar ni något intressant är ni välkomna att posta det här*. Själv har jag letat i fyra år utan att hitta något som ens varit i närheten av att övertyga, men däremot hittat hundratals studier som motsäger de grundläggande, ofta upprepande påståenden som används i denna typ av ”diagnoskritiska” artiklar.

Jag uttalar mig inte om skolforskning utan att läsa på. Det vore nämligen att dra ett löjets skimmer över mig själv. Jag föreslår att så kallade debattörer slutar att göra bort sig och läser på innan de skriver osakliga inlägg.

*Seriösa referenser mottages tacksamt, tyckande eller så kallade studier kopplade till Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR, dvs Scientologernas organisation mot all psykiatri) kommer att redigeras bort.

Annonser

44 responses to “Kvasidebatt i Lärarnas Nyheter om ökningen av ADHD-diagnoser

  1. Jag har mer funderat i termerna av varför märks de mer i skolan idag än för bara 15 år sen?
    Jag tror ju inte alls att att det har ökat men de syns mer på något sätt.
    Skolan idag är ju mer frihet under ansvar och när man inte har full koll på vad man ska göra blir ju livet betydligt jobbigare. Än förr när det kanske var mer tydligt exakt vad som skulle göras, när det skulle göras och hur det skulle göras.
    På vissa sätt undrar jag om inte gamla skolans mer strikta ordning var snällare för de allra flesta elverna.
    Men detta är bara mina egna tankar som snurrar hos en ingenjör instoppad i skolvärlden.

    • Jag har funderat i samma banor. Samhället idag kräver mer egen struktur. Vi har mer valfrihet, men också medaljens baksida, mindre automatiska så-här-gör-man-rutiner.

    • Du är inne på rätt spår. Det finns flera saker som har förändrats i skolan. Man övergått från katederundervisning, till någon halvmesyr av problembaserad lärande (PBL), och skolorna är inte byggda för denna skolform.

      Låt mig åskådliggöra detta med ett exempel:
      När jag gick i skolan, så hade vi oftast katederundervisning, och någon gång ibland hade vi s.k. grupparbeten. Vid de senare fick vi gå till skolans bibliotek och låna böcker. Klassen var uppdelad i grupper, där ett par grupper fick stanna kvar i skolbiblioteket, ett par grupper fick sitta i klassrummet, medan resterande grupper fördelades på några små grupprum. Detta innebar att varje grupp kunde arbeta i lugn och ro.
      Då var detta samordnat från skolledningen, så att endast EN klass i taget hade grupparbete. Detta för att det inte skulle sitta två grupper ur varje klass i biblioteket samtidigt.

      Jag har själv flera diagnoser inom NPF, och hade ändå mindre lätt med grupparbeten, pga att jag inte visste hur jag skulle strukturera upp arbetet.

      I dagens skola tillämpar man delvis PBL, där eleverna själva ska lösa uppgifter. Detta får de ofta göra i grupp. Ofta har flera (eller t.o.m alla) klasser sådana grupparbeten samtidigt, och det finns inte grupprum till alla dessa grupper. Det innebär att alla eleverna (30 stycken) sitter i samma klassrum, och då pratas det ju i mun på varandra. Verbal kommunikation är en förutsättning för grupparbete, men det är inte lätt med många i samma klassrum. Det blir stökigt, och det har inte med dålig uppfostran att göra.
      Detta är en katastrof för de som har t.ex koncentrationssvårigheter.

      PBL i sig behöver inte vara dåligt, men ska det ske i skolan, så behöver man bygga skolorna med många grupprum.

      Det finns flera andra orsaker också, men jag återkommer till dem.

  2. Bra rutet, det är trist att det tar plats i en sådan tidning men jag är inte förvånad. Hela pedagogiken verkar genomsyras av diagnoskritiker. Ett tag hade de Eva Kärvfes bok som studiematerial här i Göteborg.

    • Oj. Ojojoj. I ljuset av sånt som att ha Kärfve som kurslitteratur blir ju det
      alldeles för begripligt att sånt här trams får ta plats i skolans värld. Suck.

  3. Suveränt skrivet 🙂 Buss på bara 🙂

  4. AnnKatrin Noreliusson

    Tummen upp för ett riktigt bra inlägg, Kanonbra formulerat 🙂

  5. alfapetsmamma

    Jag håller med som väntat, och beklagar att det ska behövas. På tal om Göteborg hörde jag av en klasskamrat att man på specialpedagogiken eller om det var någon lärarutbildning där tydligt hade tagit parti för Kärfve-falangen och att man knappt fick nämna Gillberg utan att få på moppo. Eeeek.

  6. Ja det där har jag ju fått höra, alltså om mig själv. Att jag inte ska ha varken autism eller ADHD, och oftast då av personer som inte ens träffat mig irl eller som träffat mig i typ 30 min. Och en del påstår att jag har de här problemen för att tror att jag ska ha de och därför har de, isf får jag gärna sluta tro nu för så kul är det ju inte.
    Så bra artikel du skrivit.

    När det gäller ökningar av NPF diagnoser så tror jag mkt delvis har med hur samhälletär (som redan nämnts), men även för att man nu vet mer om hur flickor och vuxna med NPF beter sig och att det oftast skiljer sig från pojkar.
    Jag menar jag trodde aldrig att jag hade ADHD tills jag av en slumpläste lite i boken ”Flickor och ADHD” (eller om det är med ADHD). HFA/AS visste jag inte ens vad det var innan.

  7. Tack, det skulle vara skönt om alla kvacksalvare skulle kunna lämna oss ifred.

    Jag skriver som jag skrivit någon gång förut, när personer på sidor som newsmill eller någon krönikör i DN gör märkliga uttalanden om npf kan det säkert vara (den på nätet välkända ) Dunning–Kruger-effekten. Att personer med liten erfarenhet inom ett område överskattar sin kompetens, medan personer med stor erfarenhet inom området är mycket mer ödmjuka över vad de egentligen vet. En elev som just har läst Biologi A, tror sig veta exakt vad en gen är. Men om du frågar en professor i biokemi vad en gen är, skulle han/hon behöva fyrtiofem minuters förberedelse och två koppar kaffe, innan han/hon skulle våga yttra sig om frågan. (Exempel taget från ett youtube-klipp.)

  8. Jag ska tillägga att jag inte har ADHD, vilket mitt inlägg gav intryck av, däremot AS, en annan neuropsykiatrisk diagnos som det också sprids en del skitsnack om (tex. antivaccinrörelsens lögner).

  9. Tack för era inlägg , de har gett mej kraft att orka ta emot tvivlarnas kritik ett tag till. Håller på att bli tokig på alla som tror att dom vet vad min diagnos, ADHD, går ut på. Att jag kan va lugn utanpå, saktfärdig i det jag gör, tillsynes fladdrig och förvirrad när jag är fokuserad, har inget med diagnoser att göra enl. andra. Det har andra orsaker tycker dom. JAG HAR JU FÖR FAN PAPPER PÅ MIN DIAGNOS!!! Att få diagnos och va över 50 gills visst inte när man lyckats vara något så när ” normal ” innan. Vad det kostat att försöka vara som andra förstår ingen heller!! Nä det vore bra om NPF vore ett eget ämne som återkom från Nian i grundskolan till Högskolan, för att öka kunskapen i samhället.

  10. Ja, mycket bra skrivet, tycker en add-diagnostiserad mamma till två vuxna barn med adhd respektive asperger. Med reservation för att katederundervisning skulle vara bra? Inte var det bra för mig i alla fall. För mina barn fungerade små skolor med fri och/men genomtänkt pedagogik bäst – där friheten inte var en förevändning för att spara pengar.

  11. Pingback: Inspirerande blogginlägg | Mattlo

  12. Tack för bra mothugg i denna debatt. Min sons lärare menade att min sons utredning var ”för gammal” och att den inte kunde gälla idag. Adhd/add växer väl bort som han sa. Jag blir mörkrädd av denna okunskap :/ Svårigheterna finns för alltid men man får lära sig / finna på strategier för att underlätta och få sin vardag att fungera. Och DÄR måste skolan hjälpa till.

  13. ”I vissa fall skulle ADHD kunna ses som ena ytterligheten i normalfördelningen av
    uppmärksamhet och impulskontroll inom befolkningen.”
    Christoffer Gillberg

    ”Diagnoser kommer och går, blir moderna och kastas bort…
    Psykiatrisk diagnostik är en ständigt pågående förhandling om normalitetens gränser”
    Cecilia Riving

    Visst kan man t.ex. bestämma sig för att man tycker att den andel (upp till någon viss procent) av befolkningen som har sämst impulskontroll ska betraktas som onormala och förtjänar en namngiven diagnos, men tjänar det något till? Eller går de bättre för barn som slipper en diagnos och betraktar sig själva som normala?

    • Det väsentliga kriteriet har du helt missat. Det kallas för problemkriteriet, och handlar om att personen måste ha svårigheter att klara av sin vardag. 30% av alla i Sverige är närsynta. Blir de mindre närsynta för att det är vanligt? Funkar deras vardag bättre för att det är vanligt?

      Tror du att nån som har svårt att klara av sin vardag känner sig normal utan diagnos och stigmatiserad med diagnos?

      En diagnos är inget självändamål, det är en väg till hjälp och förståelse. Inom alla kroniska tillstånd är det viktigaste en person kan få hjälp att förstå och acceptera situationen. Det handlar först och främst om vårt djupt mänskliga behov av att bli sedda som vi är. Tänk dig att gå runt hela ditt liv och känna dig annorlunda, kanske sämre, än alla andra utan att någon kan förklara på vilket sätt du är annorlunda och varför? Kan du föreställa dig den sorts stigma det skapar?

      Jag föreslår att du pratar runt lite med den stora grupp ungdomar och vuxna som fått ADHD-diagnoser och frågar dem vad de tycker, i stället för att föra deras talan. De allra flesta kommer – enligt min erfarenhet, forskning och beprövad erfarenhet – att beskriva diagnosen som en lättnad. Äntligen finns nån mer än de själva som ser att de måste kämpa i motvind.

      Blir en person med problem i sin vardag gladare av att ingen erkänner att personen har det svårt? Jag säger som Dickens: – Bah, humbug!

    • Jag kan inte annat än hålla med Tina. Jag är 30 år och kommer med största sannolikhet begåvas med en ADHD-diagnos i höst (för det tar ca ett år inom vuxenpsyk att få en diagnos, det är inget man sätter huxflux). Vet du Mattias vad min starkaste känsla är?

      Lättnad.

      Äntligen förstår jag varför jag har varit udda, varför jag inte kommer ihåg saker, varför jag lägger ner ungefär en timme varje dag på att leta efter telefoner, nycklar, busskort…. Varför jag kraschar fullkomligt efter en intensiv dag… Jag kan fortsätta i en evighet, men det du säger ” barn som slipper diagnos och betraktar sig själva som normala”. Barn med den här problematiken ser sig inte som normala, de känner tidigt att det är något som inte stämmer, de blir klassens clown, de spexar, stojar, sluter in sig eller utvecklar andra beteenden för att dölja att de inte känner sig/är som alla andra. Men normala, nej, det känner de sig inte.

  14. jag förstår kommentaren Mattias skrev, då ADHD-diagnosen blev kidnappad av diverse kändisar som det gått bra för i livet, så blev det den bilden som förmedlades av media.

    Det som inte skrevs i media var att lite ouppmärksamhet inte är samma sak som ADHD, Att man ska ha betydande svårigheter att klara livet och dess villkor för att ha ett funktionshinder, för ADHD är inte nåt litet symtom på nåt som inte stör personen som har det.

    Ett funktionshinder är just ett hinder, det handlar aldrig om barn som är lite oroliga och därför medicineras (ska inte vara så iallafall), utan det handlar om människor som lider p.g.a. sitt funktionshinder, eller om det är barn, kommer lida i framtiden för det.

    Ska vi ställa oss på sidan och peka med fingret på den gruppen och säga: Tyvärr så delade gud ut sina gåvor ojämnt, så ni där borta kommer inte kunna använda eran höga intelligens (nä, ADHD-männniskor är inte hög-intelligenta allihop, men ganska många faktiskt i min bekandskapskrets), ni kommer ha förmågan att lösa alla problem, om ni haft förmågan att koncentrera er längre än 3 sekunder på samma sak.

    NU blir ni istället förvisade till utanförskap, hemlöshet, eller nåt annat kanske mindre dramatiskt men ändå lika jobbigt.

    Det är dom individerna som har ADHD, det är dom som medicineras (det ska vara så iallafall, verkligheten ser väl inte alltid ut som den borde göra antar jag).
    Jag hoppas Mattias läser detta och kanske får en lite bättre förståelse för vad det handlar om.

    //Mats R

  15. Min erfarenhet är att det är neddragning av personal i förskola och skola som får personal och ledningen av förskola och skola att bli drivande för diagnoser. Barnens bästa verkar inte vara det som primärt driver skeendet mot en diagnos.

    Jag har insyn från en lärare som beskriver hur ledning och personal bearbetar föräldrar för att få med föräldrarna ”på tåget”. Resultatet ska gärna vara flera diagnoser så att resurser kan tilldelas. Problembeteenden måste ofta överdrivas i utredningar (inte blodprov) för att ge önskat resultat då det är svårt att få resurser som så väl behövs. Jag har fått höra av läraren att föräldrarna ofta slutar medicinera barnen då de inser att diagnosen inte gett dem något positivt och därför att de tycker att medicinen ger mera negativt än positivt.

    Jag har själv en tvååring för vilken personal tagit upp många problemområden, och jag har själv blivit ”bearbetad”. En ledande personal sa till mig: ”jag förstår att ni tänker på barnet främst, men jag måste också tänka på resten av personalen”.
    Nu tonar personalen ner sådant de tidigare sagt då sociala framsteg görs med stormsteg för det nu 3 år gamla barnet (som förövrigt verkar ligga före sina jämnåriga på i princip alla områden utom det sociala området, som dock är ett väldigt viktigt område)

    Jag förstår av kommentarerna att det finns vuxna som upplevt sig som utanför och som själva varit drivande för att få en diagnos och som blivit väldig glada då de fått en diagnos. Jag tror att både det fall jag beskriver är vanligt, men också det fall ni beskriver. Och jag tror att diagnoskriteriet att individer ska uppleva stora svårigheter att klara vardagen är ett viktigt kriterium som måste fokuseras på mer. Kanske också att roten till det problem jag beskriver mycket handlar om en alltför tight planering av verksamheten som helt enkelt bara fungerar om alla barn beter sig optimalt hela tiden.

    • Här finns diagnoskriterierna för ADHD. Som du ser av dem spelar det liten roll vad enbart skola/jobb/hem/tester visar för bild av personen ifråga. Nyckelorden är kliniskt signifikant funktionsnedsättning.

      ”3. Någon form av funktionsnedsättning orsakad av symtomen föreligger inom minst två områden (t ex i skolan/på arbetet och i hemmet).

      4. Det måste finnas klara belägg för kliniskt signifikant funktionsnedsättning socialt eller i arbete eller studier. ”

      http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=3&sitekey=D8DB1884-C14B-4057-8721-D45BD3DAFD23&pagekey=CA6F7C9F-42CE-4911-886E-2246A2625168

      Vad gäller medicinering är en rimlig uppskattning att sisådär hälften av alla med ADHD inte är hjälpta av dem. Det säger öht inget om diagnosen i sig.

      Jag kan säga direkt att scenariot du beskriver inte är vanligt. Som underlag för det har jag hundratals fall. Så nej, jag håller inte med dig, utom i att skolan har blivit svårare för de här barnen att hantera och att det gärna ropas på diagnoser som en sorts all-lösning. Det är inte så de sätts, däremot. Ett betydligt vanligare problem är att skolan underdriver problemen hos barn (ffa flickor) som inte har ett utåtagerande beteende.

      • Läraren som jag känner väl och har stort förtroende för har jobbat 15 år som lärare och några år som specialpedagog med god insyn i hur personal och skolledningen resonerar . Den läraren/specialpedagogen säger att personal och ledning ofta överdriver problemen för att få en resurs . Du har kanske mindre insyn i hur diskussionerna förs mellan personalen i skolan?

        ”Bearbetningen” sker just därför att det inte räcker med vad skolan säger, föräldrarna måste också med ”på tåget”.

      • Diagnosen har inget med sökande av resurser att göra, diagnos sätts av utredande team på habilitering/BUP, resurser till skola beviljas av rektor/kommun.

        Det är snarare vanligt att skolan skattar allt lägre än föräldrarna i själva utredningen, så vanligt att man betraktar det som normalt. Och det är barnet, inte skolan, som gör tester av koncentration och arbetsminne.

      • Det är nog sant som du säger att skolan mindre ofta uppmärksammar de som bara har koncentrationssvårigheter än de som också är utåtagerande.

        Anledningen är troligen att för personalen är det mest prioriterade (och det är viktigt) att kunna bedriva den pedagogiska verksamheten i klassen på ett bra sätt. En enskild elevs bästa är mindre prioriterad än klassens bästa. Personal och ledning driver på för att få en resurs som kan hjälpa till
        med någon utåtagerande elev (och några till stökiga).

        Jag tror att med mera personal i skolan så skulle det vara lättare att hålla ordning på klassen trots att några elever har mycket spring i benen. Då skulle den situation jag beskrivit (där lärare och ledning tenderar att överdriva elevers problem) bli mindre vanlig.

      • Fast den är inte vanlig. Det är det jag försöker tala om. Om en enskild skola satt i system att överdriva för utredande team må så vara (fast jag har svårt att se att utredarna inte skulle vara medvetna om det, det brukar vara *hrm* enkelt att genomskåda, och de här avdelningarna har ständigt att göra med samma skolor år efter år). I synnerhet som det tex i en autismutredning är ett tiotal olika proffs inblandade som alla tittar på sin specialitet). Överhuvudtaget är skolans del i en adhd- eller autismutredning rätt liten.

        Ett mycket vanligt problem är däremot att skolan underdriver. Inte med flit, men av okunskap. Ett annat problem som är relativt vanligt är att förskolor och skolor inte alls slår larm, utan tänker att det nog växer bort (newsflash: Googla ESSENCE). När de faktiskt gör det vill föräldrarna ofta inte lyssna, de känner sig kränkta och påhoppade å sitt barns vägnar.

        Apropå din tvååring kan jag inte föreställa mig att man skulle ta emot en adhd-remiss för utredning för ett så litet barn utom i vissa extremfall.

        Problemet brukar även där vara det omvända, att man väntar med att remittera och med att utreda, även vid sociala svårigheter som tyder på autismspektrum, trots att man vet att tidiga interventioner är viktiga för hur barnet utvecklas vidare. Ami Klein har en intressant föreläsning på TED talks om hans teams forskning och om begreppet utvecklingsförsening, som är vad npf-spektrat betraktas som idag.

        Summan av kardemumman: nej. Det går i huvuddelen av fallen inte till så att skolan är drivande, även om det är vanligt att svårigheter visar sig i skolåldern. Tvärtom är det ofta svårt att få gehör ens för en färdig diagnos i skolans värld. Bland annat för att kunskapen om npf är skrämmande låg.

  16. Misery Loves Co.

    Mattias. Jag känner igen dig.
    Det är något så oerhört bekant över ditt sätt att skriva, dina parenteser, ordval, meningsbyggnad.
    Du skriver ett inlägg, kommer tillbaka med en fördjupat inlägg, som om du googlar när du inte får medhåll.
    Jag tror inte på det du berättar om ditt barn.
    Jag tror du fabulerar eller är en mycket olämplig förälder som använder sidor som dessa för att försöka lägga skuld på andra,
    Jag känner igen dig, inte som förälder,
    Inte heller som vän med en lärare som,
    ”jobbat 15 år som lärare och några år som specialpedagog”
    Antingen är läraren du,
    eller också har du läst en artikel i Drugsmart,
    om den där läraren från KMR.

  17. Det enda som står klart är att du wurmar för att sätta diagnoser på barn. Hur stor procent av barnen i en vanlig skolklass borde ha en bokstavsdiagnos om man inte (enligt dig) underdiagnostiserade?

    Inte heller jag kan tänka mig att det på allvar skulle blivit tal av en diagnos för mitt då 2 år gamla barn även om vi skulle hållit med om att det funnits oro för utvecklingen. Nu var vi inte oroliga då, och numera är inte heller personalen orolig över utvecklingen. Men jag fick ändå få en inblick i resurshungern och samtalsstrategin som min vän läraren och andra inom skolan berättat om. Förskolan har förövrigt bra och varm personal. Det är inte dålig personal det handlar om utan för lite personal.

    Förövrigt så är jag övertygad om att det finns
    barn som både är i behov av diagnos och blir hjälpta av medicin, men jag är lika övertygad om att det är alldeles för många barn som får diagnoser idag, och att skolan är drivande av resursskäl.

    • Jag förstår och känner igen en del av det du skriver Mattias, till exempel att det är lättare att få resurs med diagnos. Att det är så går dock inte att skylla på skolan eller förskolan, utan det är kommunen du ska ge dig på där. Det är kommunen som sätter upp budgeten för resurser och i slutänden beslutar om och fördelar resurspengar. Sen kan du såklart ge dig på skolan på andra sätt, till exempel när de uttryckligen säger att barnet behöver en extra person och sen inte ger det (eftersom skolan är skyldig att ge det stöd som behövs).

      I vissa kommuner (bland annat där jag bor) är oerhört svårt att få resurs, även när barnet behöver det och oavsett diagnos(er). Här måste man överdriva enormt för att ha en chans och inte ens det hjälper.

      Till skillnad från dig upplever jag dock (både som förälder och personal) att man i förskolan är väldigt försiktig med att nämna något om diagnos, utan istället berättar allt positivt och nämner lite snabbt barnets svårigheter och om föräldern uttrycker oro är man snabb att bortförklara det (”det är åldern”, ”det växer bort”, ”det har inte vi några problem med” etc etc). Man är ofta väldigt mån om att aldrig oroa föräldern och är det något problematiskt som man behöver ha möte om lindar man ofta in det i fina ord. Sen är det självklart olika och din erfarenhet är uppenbarligen annorlunda.

  18. Tina, självklart är det så att det finns ett samband mellan antalet diagnoser ett barn har och sannolikheten att resurser beviljas för barnet. Försöker du verkligen på allvar att ifrågasätta detta?

    Mig övertygar du förövrigt inte genom att argumentera : ”Jag säger ju att det inte är så”.

    • Kopierar från mitt inlägg högre upp:
      ”I vissa kommuner (bland annat där jag bor) är oerhört svårt att få resurs, även när barnet behöver det och oavsett diagnos(er). Här måste man överdriva enormt för att ha en chans och inte ens det hjälper”

  19. Jag känner mig helt klart lite allmänt misstänksam mot användandet av bokstavsdiagnoser. Jag tror att det för mig verkar vara lite godtyckliga gränsdragningar för vad som ska betraktas som normalt och vad som ska betraktas som onormalt.

    Det finns en engelsk sida på wikipedia som på ett neutralt (eller pro adhd) tagit upp kontroverser kring adhd: http://en.wikipedia.org/wiki/Attention_deficit_hyperactivity_disorder_controversies#Over_.2F_under_diagnosis

    T.ex säger en kritiker angående olika klassifieringsmanualer:
    ”Some proponents of the social construct theory of ADHD seem to regard the disorder as genuine, though over-diagnosed in some cultures. These proponents cite as evidence that the DSM IV, favored in the United States for defining and diagnosing mental illness, arrives at levels of ADHD three to four times times higher than criteria in the ICD 10, the diagnostic guide favored by the World Health Organization.[2] ”

    Och man konstaterar olika många diagnostiserade i olika kulturer:
    ”There is also evidence of possible differences of race and ethnicity in the prevalence of ADHD. The prevalence of ADHD dramatically varies across cultures despite the fact that the same methodology has been used. Some believe this may be due to different perceptions of what clarifies as disruptive behavior, inattention and hyperactivity.[41]”

    När jag läser ovanstående får jag uppfattningen att man måste göra flera svåra gränsdragningar när en sådan diagnos definieras. Hur länge bör man vid en viss ålder kunna koncentrera sig på en viss uppgift? Vilken uppgift? 5 minuter? Osv.Osv. Jag är själv läst mycket matematik och fysik på universitet och för mig känns det neuropsykiatriska området mera godtyckligt än mycket annan vetenskap. Inte undra på att det varit så många kontroverser genom åren? Det finns garanterat en hel del barn som lider av symptom som beskrivs i diagnoserna, men gränslinjerna för vad som ska räknas som friskt och vad som ska räknas som sjukt måste ändå få diskuteras (och har uppenbarligen diskuterats genom åren).

    Min vän läraren säger att det på en höft brukar finnas en i en klass på 18-20 barn som får ADD/ADHD diagnos. Räknar man med diagnoser som autismspektrum, dyslexi och lätt utvecklingsstörning så blir det på en höft 4 av 20 i varje klass, dvs 20 % eller 1/5 som får en diagnos. Det är en hög andel diagnostiserade barn! Så var det inte då jag gick i skolan. Blir intressant att höra siffror korrigerade för underdiagnostisering från Tina.

    • Självklart ska det diskuteras och bör diskuteras eftersom det, som du säger, är svårt och var går gränsen? Det är därför man har just kriteriet att funktionsnedsättningen ska ha varit varaktig och ska ställa till problem i vardagen (hem, förskola, skola och/eller arbete). Det ska gärna vara problem på mer än ett ställe (både i hemmet och i skolan tex).

      Dessutom vore det himla underligt om man inte diskuterade och ändrade kriterierna allt eftersom man får mer kunskap kring funktionsnedsättningarna.

      Vad det gäller andel barn med funktionsnedsättning så pratar man ofta om neurodiversitet, det vill säga att det finns fler sätt för hjärnan att fungera på där autismspektrum är ett sätt och neurotypiskt (NT) är ett sätt, men man pratar också om att det kan finnas ännu fler sätt för hjärnan att fungera. I det perspektivet anser jag att det vore konstigt om NT skulle vara så vansinnigt överrepresenterat som det är. Därmed inte sagt att alla som inte har en NT-hjärna behöver diagnosen, eftersom alla garanterat inte uppfyller kriteriet ”problem i vardagen”.

      När jag gick i skolan (låg- och mellanstadiet, 1989-1995) hade vi en pojke i klassen som var väldigt utåtagerade, spelade apa och stod ut. Vi hade en pojke som var väldigt introvert, vi hade mig som låg sist, uttråkad av att det var så lätt och som inte hade några riktiga vänner och ett par till ”bråkiga killar”. Vi var 18 barn i klassen (om jag minns rätt). Utifrån min kunskap idag kan jag se att vi är minst tre som skulle kunde ha haft/borde ha fått diagnos inom AS/ADHD redan då, men som inte fick det beroende på hur man såg på barn då. Tre av 18 är nästan 17%. Visst är inte en klass statistiskt signifikant, men vad jag har förstått var inte min klass särskilt unik, och det här är väl ändå de siffror som uppskattas idag också.

  20. Att lärare mfl i en resursansökan behöver skriva en ”värsta dag” har inget med diagnossättningen att göra. Dessutom så har de i mina barns utredningar alltid kommit personal ut till förskola/skola och studerat barnen där själva för att bilda sin egen uppfattning. Detta för att personal/lärare inte alls är utbildade inom npf och därför inte kan se alla tecken som visar på vilka problem barnen har. Men detta har fortfarande inget med resursansökan att göra, jag har ett barn med resurs och han fick denna beviljad före diagnos och har fortfarande trots ökat antal timmar samma timmar med resurs. Han skulle behöva resurs mer tid.

    • Anna, självklart finns undantag, men lika självklart är det att det ofta hjälper till om barnet har en diagnos för den som söker en resurs för barnet.

  21. Snabb googling och jag får en träff som heter just ”
    Diagnoser krävs för att få extra stöd”:
    http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/05/16/diagnoser-kravs-fa-extra-stod

    Jag hade iochförsig blivit överaskad om man inte använt sig av diagnoser vid resurstilldelning. Ska man först kalla in experter för att bedömma ett barns förutsättningar, och sedan ska man inte använda sig av utlåtandet?

  22. Artikeln ovan säger alltså att det är 1/4 av lärarna uppfattar det som att det inte går att få extra pengar (för extra resurs) överhuvudtaget om barnet inte har en diagnos. Om man ställt frågan ”ökar sannolikheten att få en resurs om barnet har en diagnos” så hade siffran förstås varit ännu högre.

    Men kan vi inte lämna detta självklara faktum att diagnoser påverkar resurstilldelning? Jag argumenterade ju för överdiagnostisering eller inte, och jag får förmoda att Tina har en poäng där att det förmodligen inte handlar om en överdiagnostisering i teknisk bemärkelse. Dvs det är säkert så att man följer den klassificeringsmanual (som används i det landet) korrekt när man gör utredningar. Men jag diskuterade utifrån en lekmannauppfattning av vad jag och säkert många andra med mig menar med att en överdiagnostisering äger rum: Nämligen, är det inte en väldig hög andel barn som får en bokstavsdiagnos?

    Vid vilken gräns borde man övergå från att utifrån t.ex. betyg ge extra stöd till svaga elever utan att sjukförklara dem, och vart borde gränsen gå då en diagnos behöver sättas för att ge medicinsk hjälp? Där tror jag att det finns många som har uppfattningen att alltför många får en medicinsk diagnos, och den uppfattningen är inte irrelevant bara för att det är en lekmannauppfattning!

  23. Uppfattningen att ”för många får en medicinsk diagnos inom NPF” är just en lekmannauppfattning. Jag hinner inte idag, men om du påminner mig om några dagar ifall jag inte kommer ihåg att svara? Jag har också min bakgrund inom naturvetenskap, och jag kan hålla med om att det kan tyckas luddigt till att börja med.

    Vad jag tycker om hur många som bör få en diagnos är irrelevant; jag tycker inget alls. Jag kan däremot presentera vad forskningen tycker. Det är ju förstås givet att alla som har så stora svårigheter att de fyller diagnoskriterierna bör få en diagnos, för vi kan inte hålla på och vela kring kriterierna, då får vi ändra dem i så fall.

    Men siffrorna kring olika diagnoser går inte att addera. Det är nämligen så att alla dessa svårigheter överlappar, 8 av 10 barn med autism fyller också kriterierna för ADHD, många av dem fyller andra kriterier. Ett stort antal av barnen med ADHD har också autistiska svårigheter. Dyslexi, tvångssyndrom och motoriska svårigheter är också vanliga bland barn med ADHD eller autism. Dessutom har de oftare epilepsi. Du ser vart vi hamnar om vi skulle börja addera diagnoser?

    Rent statistiskt brukar man prata om ett par procentenheter på var sida om normalfördelningen som utanför normalområdet. Där hamnar du om du tar siffrorna för personer med NPF-diagnos också, så alldeles orimligt känns det inte. Det finns betydligt vanligare tillstånd (som f ö inte ifrågasätts på basis av att de är vanliga).

    När man läser om NPF behöver man vara uppmärksam på en organisation som heter KMR och är en del av Scientologrörelsen. De har nämligen ett stort antal propagandaartiklar ute mot NPF, och citeras flitigt, ofta av personer som inte har en aning om att de citerar extrema åsikter utan vetenskapligt stöd. Hela idén om ”kontroverser kring ADHD” är just deras (Kontroversen kring huruvida ADHD är ett utvecklingsmässigt funktionsnedsättning i forskarvärlden är ungefär lika levande som kontroversen om huruvida jorden är platt eller inte).

    Återkommer! När livet lugnat sig!

  24. Tina, kanske att du missförstod mitt tidigare inlägg om hur många som diagnosticeras, jag ”adderade inte diagnoser” godtycklig, utan jag refererade hur det kunde se ut i ett antal skolklasser som min vän läraren har insyn i. Dvs det var ”på en höft” 4 personer i många av klasserna som var diagnosticerade, på riktigt alltså.

    Jag menar inte heller att ADHD är en felaktig diagnos, eller att det finns forskare som menar att den bör tas bort i närtid eller ändras, där missförstår du mig nog också. Jag menar istället att det är verkliga problem som tas upp i diagnosen, men att det inte är någon ”på” eller ”av” sjukdom. Dvs även om man skulle börja göra blodprov enligt http://www.nature.com/tp/journal/v2/n3/full/tp201219a.html, så skulle man måsta anpassa bedömningen av resultatet så att nivåerna av proteinerna för positivt test så att det överenstämmer med tidigare använda klassificeringsmanuler (DSM IV, ICD 10). Ett blodprov kommer att kunna ha ett resultat allt ifrån ”ingen autism” till ”max autism”. För att citera blodprovsartikeln: ”In children diagnosed with ASD there is a spectrum of severity of these symptoms reflecting a variation in cognitive development ranging from above average to intellectual disability”.

    Flera källor uppger också att även om NPF är genetiskt till stor del så finns inga enstaka genvariationer som självt kan orsaka någon stor procent av fallen. Jag uppfattar inte att det finns någon självklar gränslinje för vad som ska betraktas som onormalt, men du verkar ha fått för dig att det finns en sådan självklar gränslinje som man kan övertyga andra om?

    Jag uppfattar det som att man kan bestämma vid definitionen av klassificeringen (eller definitionen av blodprovet) vad som är normala nivåer och vad som är onormala nivåer. Det blir när dessa gränsvärden bestäms som man bestämmer hur hög andel av befolkningen som ska anses vara onormalt inbundna eller ha onormalt dålig impulskontroll. Det är där den ”professionella” bedömningen inte verkar överensstämma med ”lekmannauppfattningen” idag.

    Gillberg själv säger ju i princip att det förhåller sig så.
    ”I vissa fall skulle ADHD kunna ses som ena ytterligheten i normalfördelningen av uppmärksamhet och impulskontroll inom befolkningen.” Christoffer Gillberg

    Så jag köper faktiskt inte att du försöker nonchalera bort att ”för många får en medicinsk diagnos inom NPF” är just en lekmannauppfattning. Att säga så visar att du fortfarande tror att det finns en självklar gränslinje mellan det onormala och det normala som alla som fått rätt ”utbildning” i frågan kommer att inse är den rätta uppfattningen och att denna gränsdragning aldrig kommer att ifrågasättas igen. Så kunde det bara bli om det fanns en ensam gen som orsakade NPF. Om 30 år så kanske man har en helt annan gränsdragning. Så funkar vetenskap på riktigt.

    • ??? Jag föredrar att du inte tillskriver mig åsikter och uttalanden…

      Självklart finns diagnostiska dilemman. Därifrån till ”för många får diagnos” är det vääääldigt långt, av en lång rad skäl, varav de flesta är uppenbara. Om man pratar om ”riktig vetenskap” och inte lösa uppfattningar baserade på googling.

    • Ingen har påstått att NPF är på eller av, flera som svarat dig här har försökt illustrera det. Av någon orsak som jag inte känner till vill du diskutera andra saker än det du började med, och andra saker än det jag och flera andra diskuterar. Dessutom tillskriver du oss åsikter, uttalanden och kunskapsnivåer. Jag vet inte riktigt vad du vill uppnå, om det är en allmän arg på allt som har med diagnoser att göra-reaktion (vilket det verkar vara) eller någon annan agenda (vilket är rätt vanligt i den här världen).

      Jag är ledsen om jag gjort dig upprörd på något sätt, det verkar som om du går i försvar. Men jag tänker inte argumentera mot det DU påstår att JAG tycker, tror, tänker eller har för mig.

  25. Jag får låta det här vara mitt sista inlägg då för nu kändes som om du tagit illa upp, och det har inte varit min mening. Men jag kommer att kritisera dig lite i mitt sista inlägg.

    Jag var nog lite upprörd direkt efter att ha läst den första posten/artikeln däruppe. Den hade en nedlåtande attityd mot andras uppfattningar, uppfattningar som jag och många andra delar.

    Sedan tycker jag nog att du fortsatt i samma attityd i dina repliker. Lite nedlåtande, argumenterade utifrån den egna auktoriteten, ”jag säger att”, och dessutom även det att du är inne på lärarnas område ganska ofta och har åsikter trots att du själv säger dig förakta då lärare uttalar sig i ”dina frågor”. Kanske att mina repliker ibland färgats av den irritation jag känt över din attityd (som jag uppfattar som opedagogisk och felaktig).

    Jag har förstås ingen agenda. Jag tror att det fortsättningsvis kommer att diagnostiseras mer än vad som är nödvändigt och jag upplever diagnostiserande som något man bör hålla på ett minimum. En diagnos pekar ju ändå ut något som inte är normalt. Nödvändigt ibland men om det finns andra vägar framåt (resurser som kan fördelas utan diagnos?) så är de enligt mig att föredra.

    Jag har enligt mig själv hållit mig till ämnet hela tiden. Från start argumenterade jag för att diagnostiserande var något som det går mode i och som försökte skilja på det som ska anses normalt och det som inte ska anses normalt på ett lite godtyckligt sätt, och till vilken nytta?

    Lycka till annars, och vi får kanske båda två försöka vara lite ödmjukare i replikerna nästa gång vi är ute på nätet och argumenterar?

  26. Efter slutförd årskurs 1 ser det ut så här:

    Elevens kunskapsutveckling i förhållande till kunskapskraven

    Mer än godtagbara kunskaper
    Engelska
    Matematik
    Svenska

    Godtagbara kunskaper
    Idrott Och Hälsa
    Musik
    Naturorienterande Ämnen
    Samhällsorienterande Ämnen

    Otillräckliga kunskaper

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s