Tiondels sekund

Kraften i det gigantiska utbrottet på morgonen chockerade mig nästan lika mycket som hur plötsligt det kom. Även om Mathilda kan vara våldsam mot sina syskon är hon det i princip aldrig mot mig; antagligen för att jag är bättre på att flytta på mig i tid. Den här gången blev jag både riven, biten, slagen och sparkad, skrikt åt, spottad på…

Och ja, det var delvis mitt fel. För jag borde ha gått därifrån innan hon hann göra allt det där. Men ibland, förstår ni, märker man inte vulkanutbrottet innan det plötsligt flyger glödande aska i luften. Och medan man springer för att ta skydd tänker man på hur dum man var som inte var mer uppmärksam på de första skakningarna, de där man kan höra i minnet när man tänker efter.

Jag lyfte in Mathilda i bilen – där syskonen redan satt och väntade, utbrottet kom precis när vi skulle gå ut – och körde henne till skolan. Det var inte en alltigenom bra lösning, men jag kom inte på någon bättre. Det bästa skälet, det som fick överväga, var att i hjärtat visste jag att hennes fröken skulle ta hand om henne och att det var bättre för Mathilda att hon fick lugna sig där än med mig. Att det skulle vara enklare när hon slapp se eller höra mig i närheten.

När jag åkte hem i bilen visste jag fortfarande inte hur det hela hade börjat. Jag gick igenom morgonen i huvudet men kunde inte känna vibrationerna ens i minnet. Det hände så fort; från skrattande åttaåring som vickade en lös tand till skrikande bärsärk, omöjlig att prata med eller komma i närheten av.

”Vad kunde jag ha gjort bättre?” undrade jag. ”Om jag hade backat direkt om stövlarna, hade det hjälpt? Om jag hade sett till att hon åkte skolbuss idag fast hon var trött och ljudkänslig? Kanske fanns det inget skäl som jag kunde rå på, kanske vet inte ens Mathilda själv vad som hände?”

Ja, ni hör ju ältandet, skulden: Gjorde jag rätt nu? Blev det mitt allra bästa? Kunde jag ha valt annorlunda? Vad hade hänt om?

Den ständiga ovissheten är det värsta och det bästa med vart och ett av mina föräldraskap. Det värsta för att ältandet och skulden kan få för sig att dra igång över precis vad som helst (”borde jag ha låtit bli att ge henne klubban före maten, hade hon ätit då?”). Det bästa för att föräldraskapet hela tiden utmanar mig att tänka, växa, ändra mig.

Någon timme senare, efter lärarnas hjälteinsats i att lämna Mathilda ifred och sopa banan frenetiskt, var hon lugn igen. På eftermiddagen frågade Mathildas fröken henne varför hon varit så arg på morgonen. Försiktigt, för att inte väcka den slumrande vulkanen. Men liksom vi andra ville hon nog gärna veta, för att kunna förebygga, hjälpa, stötta.

”Jag vet inte”, sade Mathilda. ”Jag fick bara ett utbrott.”

Det kändes skönt i magen när jag fick höra om det. Det kanske inte var mitt fel i alla fall, eller åtminstone inte i den utsträckning mitt dåliga samvete hade påstått. Mathilda och jag blev nog lika överraskade båda två. Ibland går det för fort, bara. Från noll till hundra på en tiondels sekund.

8 reaktioner på ”Tiondels sekund

  1. Upptäcker att jag andas uuuuut när jag läste vad Matilda sa och upptäckte då även att jag har hållit andan under tiden jag läste om vulkanutbrott. Känslorna när min son en gång i tiden fick dessa utbrott kom tillbaka – förvåningen först, klander, skuld o tankarna som maler sen… Styrkekram o tankar!!

  2. Ja du det är skönt att vi har varandra(på ett eller annat sätt) vi som vet hur dagarna och nätterna kan se ut i Våra familjer. Säger som Miablomma att man går tillbaka i känslor och minnen hur det var för en tid sedan innan barnen blev unga vuxna. Just att man alltid undrar vad skulle jag ha gjort annorlunda. Kram på dej Mamma till M
    Jag är Mamma till 2 st M

  3. Det kan väl varit lite allt möjligt, nåt som hände i går eller förrgår, nåt annat hon påmindes om nu, nån förkylning på gång, eller det där med tanden som kände ovanligt, eller vad som helst. Så länge du frågar dig och ifrågasätter saker så är det väl så bra som det kan vara. Du är ju ändå inte trollkarl, hur bra du än hanterar det. Ge dig själv en klapp på kinden istället! Tycker jag! 🙂

  4. När min son får sådana utbrott är det nästan alltid någon annan som sagt något som han tolkat som ett påhopp. Det behöver inte vara ett påhopp men han uppfattar det så. Oftast är det hans lillasyster som är sugen på lite action som säger något oigenomtänkt. Det är väl det som är trotssyndrom gissar jag.

  5. Det år svårt att hela tiden undra vad man kunde gjort annorlunda. För det är ju det man ständigt frågar sid då man lever med autism, asperger, adhd i familjen. Det är nog viktigt att komma till en sorts acceptans, att jag gör så gott jag kan, men det blir utbrott, explosioner, implosioner, tårar, hemmasittande ändå. Ibland kunde jag gjort saker bättre och ibland kanske inte.

    Jag skrev ett inlägg kring detta för ett tag sedan:
    http://prestationsprinsen.wordpress.com/2011/03/28/vad-ar-acceptans-nar-vi-kampar-med-neuropsykiatriska-funktionsnedsattningar/

  6. Pingback: Barn med autismspektrumtillstång: Vad ska man acceptera? Vad ska man kräva? Av sig själv, av sitt barn, av skolan. | Prestationsprinsen

  7. Läser ikapp här bland gamla inlägg och finner styrka via dina inlägg. Åh jag är inte ensam om att känna, tänka och älta så här. Det känns skönt i allt det jobbiga. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.