No worries

Mathilda har haft ett par förfärliga mornar. Vi har inte lyckats räkna ut vad det handlar om, men kommit så långt som att det inte verkar vara något problem när hon väl kommer till skolan och att hon klagar över att hon blir rädd av att stressa på morgonen.

Min gissning fick bli ångest på grund av stress, ett väldigt vanligt fenomen hos människor i största allmänhet och människor med npf-egenskaper i synnerhet. Gillberg och Kopp går så långt att de säger att alla kvinnor som söker sig till psykiatrin borde screenas för npf-tillstånd, eftersom studier visat att 80-90% av dem har sådana svårigheter inom npf att de fyller en eller flera diagnoser. Att det här fenomenet drabbar just kvinnorna beror på att de sällan får rätt diagnos och stöd; kvinnor förutsätts må sämre psykiskt än män och det anses normalt. För att en flicka eller ung kvinna ska få en diagnos som autism eller ADHD behöver hon ha mer uttalade problem än en pojke eller ung man, det visar forskningen med all önskvärd tydlighet. Det här är alltså vad som händer när människor (oftast kvinnor) får gå genom livet utan en diagnos som ger förståelse och rätt stöd: självskadebeteenden, ätstörningar, ångest, utmattning och annan psykisk ohälsa. Inte ok.

Åter till ämnet då. Ett av mina specialintressen har länge varit hjärnan. Faktum är att jag har läst hjärnforskning sedan mina tidiga tonår eftersom jag har en mamma som undervisat i studieteknik och hur man jobbar med sin hjärna i stället för emot. Hjärnforskningen säger att ju fler gånger vi gör en sak desto mer benägna är vi att fortsätta göra den. Den säger också att enklaste sättet att bryta en vana är genom att ändra omgivningen och göra ett uppehåll från situationen som en vana förekommer i, det är orsaken att människor som t ex slutar röka under en semesterresa oftare förblir rökfria och att det är enklare att välja nyttig mat i affären än hemma i skafferiet.

Mathilda håller på att skaffa sig en vana av ångest och utbrott på morgonen. Det är inte bra. Igår kväll bestämde jag mig för att den här morgonen fick lov att bli en morgon utan bekymmer. No worries, no hurries. (inga bekymmer, ingen brådska)

När jag vaknade på morgonen insåg jag att jag hade försovit mig och därmed hela familjen. Jag övervägde kort att ge upp min plan men insåg att nej, det funkar inte. En vanlig morgon är stressande nog för Mathilda. En bråttommorgon i hennes nuvarande skick, det gick bara inte.

När jag försiktigt väckte Mathida sade jag till henne att idag fick hon ta den tid på sig hon behövde. Att idag skulle vi ta det helt lugnt och vi skulle åka till skolan när vi var klara, om det så var klockan tio. Hon log och slappnade av märkbart.

Vi gjorde i ordning frukost och klädde de andra barnen. Jag gick och hämtade Mathilda, men inte genom att säga åt henne att gå upp utan genom att upplysa henne om att jag hällt chokladpulver i hennes havremjölk och fråga om hon ville röra i den. Att ta människor TILL aktiviteter (röra i choklad) i stället för FRÅN dem (mysa i sängen) är en huvudregel för att lyckas med övergångar, i synnherhet för den som har svårt att ändra riktning, avsluta och komma igång.

Mathilda åt. De andra var färdiga. Klockan tickade, och jag insåg att det kan gå, vi kan få henne i skolan i tid. Bestämt sköt jag den tanken åt sidan; no worries, idag fick det ta den tid det tar. Samtidigt förundrades jag över lugnet, inga slagsmål, nästan inget gnäll, inga utbrott, bara glada fniss och bus barnen emellan.

Hur gick det då, kom vi sent till skolan? Nä, egentligen inte. Det var den största överraskningen av den här morgonen. Klockan 8.30 satte sig Mathilda i bilen, ungefär fem minuter senare än de sista två dagarna när vi tjatat, bestämt, bråkat, skrikit, lyft henne ut i bilen.

Forskningen säger att runt 75-80% av alla problemskapande beteenden försvinner när vi som har hand om personer som Mathilda ändrar vårt bemötande, vårt sätt att ställa krav. Bo Hejlskov Elvén säger att vi ska inte låta bli att ställa krav på personer med svårigheter, vi ska ställa kraven på ett sätt som gör att de kan säga ja.

För Mathildas del kan man sammanfatta det i två ord: No worries!