No worries

Mathilda har haft ett par förfärliga mornar. Vi har inte lyckats räkna ut vad det handlar om, men kommit så långt som att det inte verkar vara något problem när hon väl kommer till skolan och att hon klagar över att hon blir rädd av att stressa på morgonen.

Min gissning fick bli ångest på grund av stress, ett väldigt vanligt fenomen hos människor i största allmänhet och människor med npf-egenskaper i synnerhet. Gillberg och Kopp går så långt att de säger att alla kvinnor som söker sig till psykiatrin borde screenas för npf-tillstånd, eftersom studier visat att 80-90% av dem har sådana svårigheter inom npf att de fyller en eller flera diagnoser. Att det här fenomenet drabbar just kvinnorna beror på att de sällan får rätt diagnos och stöd; kvinnor förutsätts må sämre psykiskt än män och det anses normalt. För att en flicka eller ung kvinna ska få en diagnos som autism eller ADHD behöver hon ha mer uttalade problem än en pojke eller ung man, det visar forskningen med all önskvärd tydlighet. Det här är alltså vad som händer när människor (oftast kvinnor) får gå genom livet utan en diagnos som ger förståelse och rätt stöd: självskadebeteenden, ätstörningar, ångest, utmattning och annan psykisk ohälsa. Inte ok.

Åter till ämnet då. Ett av mina specialintressen har länge varit hjärnan. Faktum är att jag har läst hjärnforskning sedan mina tidiga tonår eftersom jag har en mamma som undervisat i studieteknik och hur man jobbar med sin hjärna i stället för emot. Hjärnforskningen säger att ju fler gånger vi gör en sak desto mer benägna är vi att fortsätta göra den. Den säger också att enklaste sättet att bryta en vana är genom att ändra omgivningen och göra ett uppehåll från situationen som en vana förekommer i, det är orsaken att människor som t ex slutar röka under en semesterresa oftare förblir rökfria och att det är enklare att välja nyttig mat i affären än hemma i skafferiet.

Mathilda håller på att skaffa sig en vana av ångest och utbrott på morgonen. Det är inte bra. Igår kväll bestämde jag mig för att den här morgonen fick lov att bli en morgon utan bekymmer. No worries, no hurries. (inga bekymmer, ingen brådska)

När jag vaknade på morgonen insåg jag att jag hade försovit mig och därmed hela familjen. Jag övervägde kort att ge upp min plan men insåg att nej, det funkar inte. En vanlig morgon är stressande nog för Mathilda. En bråttommorgon i hennes nuvarande skick, det gick bara inte.

När jag försiktigt väckte Mathida sade jag till henne att idag fick hon ta den tid på sig hon behövde. Att idag skulle vi ta det helt lugnt och vi skulle åka till skolan när vi var klara, om det så var klockan tio. Hon log och slappnade av märkbart.

Vi gjorde i ordning frukost och klädde de andra barnen. Jag gick och hämtade Mathilda, men inte genom att säga åt henne att gå upp utan genom att upplysa henne om att jag hällt chokladpulver i hennes havremjölk och fråga om hon ville röra i den. Att ta människor TILL aktiviteter (röra i choklad) i stället för FRÅN dem (mysa i sängen) är en huvudregel för att lyckas med övergångar, i synnherhet för den som har svårt att ändra riktning, avsluta och komma igång.

Mathilda åt. De andra var färdiga. Klockan tickade, och jag insåg att det kan gå, vi kan få henne i skolan i tid. Bestämt sköt jag den tanken åt sidan; no worries, idag fick det ta den tid det tar. Samtidigt förundrades jag över lugnet, inga slagsmål, nästan inget gnäll, inga utbrott, bara glada fniss och bus barnen emellan.

Hur gick det då, kom vi sent till skolan? Nä, egentligen inte. Det var den största överraskningen av den här morgonen. Klockan 8.30 satte sig Mathilda i bilen, ungefär fem minuter senare än de sista två dagarna när vi tjatat, bestämt, bråkat, skrikit, lyft henne ut i bilen.

Forskningen säger att runt 75-80% av alla problemskapande beteenden försvinner när vi som har hand om personer som Mathilda ändrar vårt bemötande, vårt sätt att ställa krav. Bo Hejlskov Elvén säger att vi ska inte låta bli att ställa krav på personer med svårigheter, vi ska ställa kraven på ett sätt som gör att de kan säga ja.

För Mathildas del kan man sammanfatta det i två ord: No worries!

Annonser

18 responses to “No worries

  1. Undrar om jag vågar prova den där metoden imorgon. Kanske… Det skulle definitivt behövas.

  2. Oh vilket fantastiskt inlägg!! Tack för påminnelsen om stressorer och alltihop!

    Och lustigt (fast det inte var så lustigt när det hände) så försov vi oss också idag, för att jag tyckt jag var smart som programmerat ett särskilt Väcka den yngsta-larm. Uppenbarligen programmerade jag nåt fel, för inget ringde vid tio i sju. Håhåjaja. Och det fick ta den tid det tog.

  3. *fniss* Är det inte typiskt?!

  4. TACK! Så tänkvärt!

  5. Underbart. Till istället för från. Enkel minnesregel som passar alla – eller hur!?

    Och det där med att stressa inte spar tid, det gäller också alla. Det ända som händer är att man mår sämre. Spända muskler, ytlig andning, taskiga prioriteringar, uselt humör…

    Men så ska man vara klok i stunden och minnas… det svåraste av allt.

  6. Det är ju precis så som jag har förstått att det är hos oss också. Till istället för ifrån. Påminner jag om att vi ska göra något så ”hör” hon ingenting. Sen lämnar jag henne ifred i en minut eller två och kommer sedan med en lockande fråga om något som jag vet att hon gillar att göra och VIPS, så är hon där för att göra det som jag från början bett henne göra.
    Jag har ingen koll på hjärnans funktioner men jag har genom att prova mig fram hittat precis det som du beskriver och det är en lättnad i sig. Vi kommer sällan iväg tidigare när vi ”stressar” henne och tjatar, bara senare och på sämre humör. Att bara följa med hela vägen och leda från en uppgift till en annan gör att vi kommer hemifrån tidigare.
    Tack för bra påminnelser och inlägg!

  7. Vad imponerad jag blir över ditt sätt att lösa problemet. Tar med mig tänket direkt, rakt av:)

  8. Tack tack! Ofta funkar det ju bättre när man har en plan… Men vi har haft förfärliga mornar, jag skriver mer om det en annan dag. Såhär i efterhand kan jag tänka att det var nog mest vårt fel, vi andra som stressar runt på morgonen… Tänk att en så enkel sak ska vara så svår att komma ihåg?!

  9. Utmärkta beskrivningar och tips på hur bra det kan gå när man tar ner kraven INNAN det blir tjafs och bråk. Hejlskov förespråkar ju inte riktigt detta utan han tycker man ska ta ner kraven NÄR det uppstått panik. Vi gick hos Örjan Swahn och fick tips i linje med det du beskriver och det har minst sagt ändrat livet hos oss. Vi fick skräddarsydda tips utifrån en enkel beteendeanalysmodell och har nu glada och stressfria barn under de morgnar när vi föräldrar ser till att komma ihåg förhållningssättet. Det är så tydligt att stressen i sig skapar det som är problemskapande. Stressen är problemskapande…

    • Härligt att höra, Anneli! Har du lust att berätta mer om hur ni lägger upp morgonen?

      Som en lite not bara: Både Bo Hejlskov Elvén och Ross W Greene, som ofta nämns i samma andetag eftersom de förespråkar liknande linjer, jobbar mycket med förebyggande metodik. Även om Bo kanske mest är känd som den som pratar om hur man gör när det (nästan) smäller för att ta ner affekter är det förebyggande arbetet även hans förstahandsval när han jobbar och föreläser. Jag tror inte det finns några proffs inom ämnet problemskapande beteenden som jobbar bara med katastrof-planer längre (som ju länge var rådande och fortfarande är det i attityd på många sätt i vårt samhälle). Jag hoppas inte det i alla fall.

  10. Håller med om Hejlskov och Greene. Blev dock lite nyfiken på vem denna Swahn är…

    Har du förresten läst ”Specialpedagogik och funktionshinder”? Ingalill Jakobsson och Inger Nilsson. Den senare är en av de enda föreläsare jag lärt mig något NYTT av…

  11. Intressant nog råkade jag läsa det här inlägget precis innan jag började sätta mig själv i en liknande situation. Jag hade så bråttom med hur viktigt det var att jag kom i rätt tid till jobbet att jag bara blev mer och mer virrig och mindre och mindre färdig att åka. Andas in, andas ut, ”är det nån som bryr sig om jag är där tio i eller tio över? NIX!”, lugnt och sansat packa ihop en grej i taget, andas, dubbelkolla, klappa katt, andas, åka. Så. För det ÄR ingen som bryr sig – har jag sagt att jag kommer vid tio så är tio över tio good enough. Hade varit fint om jag kunde komma ihåg det lite oftare så skulle jag ha trevligare morgnar!

  12. Pingback: Barn med autismspektrumtillstång: Vad ska man acceptera? Vad ska man kräva? Av sig själv, av sitt barn, av skolan. | Prestationsprinsen

  13. Tack för ett riktigt bra och tänkvärt inlägg. Ska nog testa det här imorgon, för vad gör det att komma för sent till skolan om morgonen och dagen kan få vara bra 🙂 Kram

  14. Pingback: Hakuna matata | M som i underbar

  15. Pingback: Eagle has landed | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s