Skuldfrågan

En rörig morgon. Allt skedde i bakvänd ordning, och när klockan närmade sig skoldags hade Mathilda fortfarande pyjamas på sig. Allt annat hade varit en omöjlighet med tanke på humöret hon vaknade med, ändå är det ett scenario vi i det längsta försöker undvika.

Till slut kom kläderna på, med hyfsad fart och i rätt ordning. Skolväskan stod på sitt vanliga ställe, var sak på sin plats är den enda möjligheten för det här hemmet att fungera. Även om Mathilda inte kommer ihåg att hänga väskan på rätt krok vet hon numera oftast var den finns på morgonen. Man får vara glad åt det lilla.

När Mathilda skulle sätta på sig jacka och skor kom hon på att fröken hade sagt att de skulle ha varma byxor.

”Inte såna!” fnyste hon åt de fodrade överdragsbyxor som hängde på hennes plats i hallen, och försvann som en liten iller in i sitt rum igen. Hon kom ut med ett par extra joggingbyxor i handen och jag insåg att visst, de är varmare än inget, och det är ingen idé att ta någon konflikt. Inte en morgon som denna. Rörig var bara förnamnet på någon som inte ens en bra morgon kan beskyllas för att ta saker i nån ordning.

Jacka och stövlar, till slut mössa på, allt med påklädningshjälp och påminnelser om att bussen snart går. När hon sprang ut genom dörren hojtade hon:

”Hallå-å! Om jag missar bussen är det ERT fel!”

Hon fick vänta i fem minuter på busshållplatsen. Jag vet, för min plikt är att alltid stå i köksfönstret och vinka när den åker förbi.

6 svar till “Skuldfrågan

  1. Låter alldeles likt hur det kan vara här. Om B blir arg och ställer till, är det efteråt helt mitt fel eftersom det var mig som han var arg på…

  2. HÖG igenkänningsfaktor!!:)

  3. Ja, visst är det underbart att få skulden för allt! I morse fick jag skulden för att han var trött…han skrek rakt ut: DEET ÄÄRR DIIITTT FEEEEEEEL!!! 🙂 Det enda man kan göra i den situationen är att se lung ut, inte le för guds skull, utan bara vara lugn och helt neutral och säga: jag förstår att du är trött.
    Tack för en bra blogg!

  4. Det allra mest levande minnet av att få skulden som jag har är när Mathilda snubblade på sista steget i vår källartrapp. Jag stod längst upp, ett par meter bakom och ett par meter ovanför. Hon vände sig blixtsnabbt om, tittade på mig med alldeles svarta ögon och sade: ”Mamma. Jag vet att det var du!” 😆

  5. Jag kan bara le och nicka igenkännande. Blir något fel, så är det mitt fel…och varje morgon står jag i vårt hall fönster och vinkar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.