Det var mitt fel! Eller En inte så präktig mammas bekännelser

En gammal goding i repris! Läs ett roligt och ganska tänkvärt inlägg från en tid långt före den här bloggen, när Mathilda var två år. 🙂

(mars 5 2006)

De senaste veckorna har jag stött på en för mig helt ny företeelse. Jag och min tvååringa dotter hade inom loppet av ett par dagar utvecklat en allvarlig allergi mot varandra. Det har räckt med oss två i samma rum för att eftermiddagen skulle förvandlas till kaos, blod och aska. Ja, kanske inte bokstavligen, men nära nog. Flera gånger har det slutat med att vi stått på varsin sida av rummet och skrikit åt varandra, tills barnafadern slutligen trätt in och delat på oss. Det är här den nya företeelsen kommer in, jag har aldrig förut haft för vana att skrika åt mina barn eller åt någon annan för den delen. ”Brukar jag skrika åt er?” frågade jag sexåringen. Han tittade klentroget på mig. ”Nej, du är ingen skrik-mamma.” svarade han till slut, när han insåg att frågan var allvarligt ställd.

Tonåringen stod i köket och fnissade efter en speciellt högljudd sammandrabbning. ”Problemet med er” sade han ”är att ni är alldeles för lika. Att ge sig existerar liksom inte.” Jag blev tyvärr tvungen att hålla med honom. ”Men det ser ganska roligt ut.” fortsatte han glatt.

Något måste göras. Frågan var bara vad? En eftermiddag kom svaret helt oväntat. Tvååringen lekte ”bad” i duschhörnan. Det går till så att man ställer sig i duschhörnan och låtsas att duschen är på.
”Lilla mamma, vill du bada?” frågade hon mig. Jag bestämde mig på en tiondels sekund för att bli en trilskande tvååring i leken.
”Nej, jag vill inte” gnällde jag, och väntade med spänning på hennes reaktion. Tvååringen verkade inte märka något, för hon försökte igen.
”Vill du bada?”, vänligt leende.
”Nej, jag vill inte bada!” gnällde jag, lite högre den här gången. Men hon var fortfarande vänlig.
”Vill du bada?” frågade hon med glatt lugn.
”Nej! Jag vill inte bada. Jag vill inte!!” ropade jag. Tvååringen ändrade taktik.
”Jag hjälper dig upp.” sade hon milt överseende. Hon tog mig i handen och ledde mig försiktigt över badrumströskeln. Hon gick tillbaka till duschhörnet. Hon tittade på mig över axeln och sade vänligt men bestämt:
”Jag vill bada.”

Det här hade inte alls gått som jag hade tänkt mig. Häpet jämförde jag leken med våra verkliga kontroverser och kom fram till en obehaglig slutsats. I själva verkat var det oftast jag som tappade humöret och började bråka, och det så fort min tvååring anmälde en avvikande åsikt. Jag motsvarade inte alls hennes exempel på ett vuxet bemötande. Det var jag som trotsade för det mesta, inte hon. Det var mitt fel att vi bråkade, inte hennes!

Då och då går jag tillbaka och läser om den här dagen, bara för att påminna mig själv om att det inte bara – och definitivt inte alltid – är Mathilda som skapar hennes och mina konflikter.

En viktigt föräldralärdom för mig har varit att vi har ett gemensamt ansvar för att funka ihop oavsett vem som har svårt med vad. Vad tycker du?

Om du gillade det här inlägget eller känner någon som skulle vilja läsa det får du gärna dela det genom att trycka på någon av knapparna här nedanför.

Annonser

6 responses to “Det var mitt fel! Eller En inte så präktig mammas bekännelser

  1. Mycket bra och tänkvärt 🙂 Tack!

  2. Pingback: Läsning om lågaffektivt bemötande | M som i underbar

  3. Väldigt insiktsfullt, ärligt och tänkvärt! Tack! ❤

  4. Amäh! Det är ju alltid hon som börjar! 😦 (obs! Ironi)

  5. Det finns något väldigt vackert i vuxna människor som vågar se sig själva. Just saying. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s