Tio minuter

På väg att klä på sig inför en utflykt med M och J fick Mathilda ett utbrott över något som jag inte hann uppfatta. Jag hörde bara hur hon slängde igen dörren till sitt rum och skrek:

”Säg till M och J att jag inte tänker följa med nånstans!!!”

”Vad var det med henne?” undrade Conny från sovrummet.

”Hon blev arg. Hon håller på att lugna sig. Du får absolut inte prata med henne”, sade jag.

Efter en liten stund hörde jag Mathilda försöka öppna dörren, men låset hade gått i baklås så jag hjälpte henne utifrån. Redan på tonen där inifrån kunde jag höra att hon var glad igen. Hon kvittrade som en liten fågel.

”Var är M och J?” frågade Mathilda så fort jag fått upp dörren.

”De har inte kommit för att hämta dig än”, svarade jag. ”De är inte här.”

”Vilken tur att jag hann lugna mig!” suckade Mathilda belåtet. Jag hjälpte henne på med de sista kläderna så att hon var klar när de kom.

Världens bästa hemlighet

Vill ni veta en hemlighet? Det var inte tur utan kunskap som gjorde att Mathilda hann lugna sig. En gång för flera år sedan hörde jag Bo Hejlskov Elvén säga att det tar tio minuter att komma ur meltdown. Det är förstås under förutsättning att personen som är i kaos får lugna sig på det sätt de vill – till exempel ifred – annars kan ett utbrott i stort sett pågå tills personen kollapsar av utmattning. Men en känslostorm som lämnas ifred bedarrar på ungefär tio minuter, och jag vågar påstå att det funkar varje gång utan undantag, för jag har sett femtiotusen utbrott eller så under mitt liv.

Omsatt i praktiken ser hemligheten ut så här: När Mathildas dörr smäller igen, och det gör den åtskilliga gånger på en dag för tillfället, då tar jag ett djupt andetag och startar min inre klocka. Tio minuter, ekar det inne i mitt huvud. Hennes jobb är att lugna sig, och mitt jobb är att se till att inget stör henne under tiden.

Annonser

15 responses to “Tio minuter

  1. Åh tänk om min mamma hade vetat det när jag var yngre.
    Det fungerar verkligen.

  2. Känner igen scenariot, det är fantastiskt vad lite tid till eftertanke och att bara få landa kan göra mycket. Inte bara för barnet utan även för en själv som du beskriver.

  3. vi har också MÅNGA utbrott per dag här, undrar om det har med skolstarten att göra? Kram till er

  4. Ja, det här är timeout i ordets bästa bemärkelse! Alla vinner på att man helt enkelt tar det lugnt och inte stimmar upp sig (eller den andra parten). 😀

    Linda, jag tror det är skolstarten delvis. En del är nog hösten i sig, Mathilda får lite knasig dygnsrytm av den och blir mycket tröttare. Men den största försämringen i funktion är kvar sedan hon hade en vikarie i skolan i tre dagar för några veckor sen. En vikarie som, citat, ”inte märker nåt av det där som de säger att hon har”. När fröken kom tillbaka var schemat på tavlan som hon lämnat det, trots att hon särskilt sagt till att flera barn i klassen behövde det. 😦

  5. Mmmm.. Återigen tänker jag att jag skulle kunna trycka en t-shirt med Vad skulle Hejlskov gjort. Eller ännu hellre ett armband att titta på när jag behöver påminnas om det här. Med ena dottern kommer jag oftast ihåg det, men med den andra och med mig själv är det sämre med det… Tack för påminnelsen!

    Här har jag nåt till dig, som kanske kan komma till användning med nåt barn? Den ska visserligen inte mångfaldigas utan lov, men TITTA på den kan man nog få. Annars finns den att köpa.

    http://www.cedarseed.com/fire/emotut.html

  6. Alfapetsmamma, ja precis. Inte är det lätt inte! Men när man lyckas funkar det kanon! Tackf för länken, jättebra!

  7. Vilket bra inlägg och exempel. Så här är det ju. Att inte var upp i ansiktet utan respektera kaoset som måste sorteras ut. Och det är ju svårt tom för närstående eller den som kan ”tricket”. Inte konstigt att det blir knas i skolan där inte lärarna har med sig en gnutta kunskap om de här sakerna från sin utbildning!

    Men då får väl vi som i alla fall förstått, men kanske inte alltid lyckas, sprida kunskapen.

    Det svåra är ju också att kaoset tar sig så olika uttryck. En del exploderar som Matilda, en del sluter sig )iaf om man inte kommer för nära eller snackar för mycket – då exploderar även de) och en del blir ledsna. Skolan verkar ha lättast med det ledsna…

  8. Jag tror de flesta har lättast med de ledsna, tyvärr. Har en kär vän som brukar berätta om hur hon blev utburen på altanen när hon hoppade och skrek av ilska, medan systern fick vara inomhus och gråta av ilska. Jag kan förstå föräldrarna, litet hus och många barn, men för henne blev det ju såklart fel. Jag älskar Ross Greenes uttryck ”screamers scream, runners run, cryers cry”. När det blir för mycket visar vi det på olika sätt. Att angripa beteendet är bara en bråkdel så effektivt som att ta bort den utlösande faktorn.

  9. Pingback: Om att backa, låta kaoset lägga sig, vara lugn själv och sen ta tag i situationen. | Prestationsprinsen

  10. Ja tänk om man vetat det där när min Gabriella var liten…. Jag tyckte hela vardagarna var fulla med utbrott och strider som jag aldrig ”vann”. Vilket helt knäppt sätt att tänka, men det var ju pga okunskap. Trots allt så lärde jag mig av erfarenheter också, så vårt liv blev lättare med tiden 🙂 Alla fall hemma. Skolan blev ett totalpladask istället.
    Mer om det där kanske du får höra en annan gång 🙂
    Kram!

  11. Men om barnet inte stänger in sig på sitt rum utan rusar iväg ut t.ex. och gör saker det absolut inte får (har sönder grejer, tar cykeln och åker iväg etc)? Då är det ju inte lika enkelt att bara låta det vara…

    • Det beror ju på. Om barnet gör sönder grejer går att strunta i, om barnet däremot är en fara för sig själv eller andra måste man ju göra nåt. Trasiga saker är dyra och tråkiga, men de är inte så viktiga att man per definition måste bryta ett beteende.

  12. Men där håller jag inte med. Vi kan inte bara stå och titta på när vårt barn har sönder våra saker, möbler, altandörr etc under ett utbrott. Det har då vi inte råd med i alla fall.

    • Det är en jättesvår fråga, jag håller med dig om att vi inte har råd med att saker går sönder. Dels så har vi inga saker inom räckhåll som kan göras sönder på det sättet. Dels jobbar vi förebyggande, med att utbrotten aldrig ska ta den farten (vilket gör stor skillnad), dels med att backa undan så fort ett utbrott börjar (också stor skillnad), och sen har vi sen barnen varit små tränat på att man ska gå undan och kasta sina egna saker i så fall. Det finns ingen enkel lösning, men det behöver sällan urarta till möbler, altaner mm numera, mest på grund av att vi lärt oss tekniker och förhållningssätt av tex Bo Hejlskov Elvén och Ross W Greene.

  13. Pingback: Läsning om lågaffektivt bemötande | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s