Hjältemod

Vi handlade skor ikväll. Det var inte en väl vald dag, Mathilda har tillbringat stora delar av eftermiddagen i sin krammaskin. Men nöden var tvingande; det är inte bara Mathilda som lever i den här familjen och skoinköp har fått vänta i många veckor medan vi varit sjuka i olika omgångar och omlott. Om det inte råkat vara så att även flickan som halvsovit i krammaskinen några timmar också hon behövde skor hade vi förstås valt en enklare väg än att ta med henne; man får mycket rutin på alternativa lösningar när man lever med autismen. Men Mathildas springskor var nästan två nummer för små, och nästa par på hyllan ett par centimeter för stora, och det fanns helt enkelt inte mycket till val.

Två butiker hade jag bestämt att vi skulle klara. Den första var ICA Maxi, där det fanns banan till barnen och roliga vagnar. Den andra var en skobutik som också har en sån där konstgjord häst som man har i karuseller ibland. Mathilda älskar hästar; den butiken fick bli sist.

Skobutik, fyra barn, vara en pratade högt och närmast hysteriskt om att alla följde efter henne, sluta följa efter mig hela tiden, kom med mig och titta efter skor som blinkar då mamma, jag blev faktiskt jätterädd för jag såg dig inte, nu viker sig snart mina ben, mamma, jag är så trött så jag kan inte gå, mamma kom nu då så vi får se vilka skor jag ska ha som blinkar, jag vill gå nu mamma, kan vi gå hem nu? Allt sagt som en sammanhängande mening utan några pauser.

Sammanbrottet kom utanför butiken. I kassan hade jag dumt nog låtit henne rota i en låda med foppasmycken, och sagt att hon bara fick välja två. Jag betalade medan hon letade, men hon hittade tre hon ville ha och inte två, och det var varken läge att köa till kassan igen eller att diskutera med Mathilda. Till slut valde hon två. Det tog all ork hon hade kvar.

Pappan och de minsta hade gått före för att köpa lite mutor, dvs godis. Sockernivån var farligt låg på alla barnen trots bananer och mackor på vägen, men Mathilda är den som tål slirande sockervärden allra sämst, och hon fick panik när vi skulle ta hissen ner till de andra, så det fick bli de betydligt långsammare rulltrapporna. Storebror lirkade henne med sig som en verklig hjälte; man blir en hjälte av att ha en syster som får panik av hissar, som pratar osammanhängande när hon blir rädd och som alla tittar på. Han styrde henne vant nerför rulltrapporna och när hon knappt orkade gå ett steg till lekte han henne vidare, tävlade, busade, styrde.

Väl nere tog jag över och lotsade in Mathilda på ICA igen. Hon ville nämligen inte ha godis utan chips. Jag svarade tillmötesgående att självklart skulle hon få det, skickade de andra att hämta bilen (så att Mathilda skulle få lugna sig lite mer ifred innan vi packade in henne i minibussen), och kryssade med henne mellan hyllorna, fast hon var så trött att hon flera gånger inte ville gå längre. Hon pratade fortfarande oavbrutet, men inte längre i falsett, och på slutet fick jag henne till och med att skratta lite. ”Jag ska blunda hela vägen”, sade hon, ”så jag inte blir frestad av nåt annat godis och väljer det i stället.”

Den som aldrig har hållit ett autistiskt barn på banan mitt på ett köpcentrum nära stängningsdags skulle antagligen ha trott att det personen såg var ett fall av gravt curlande. Jag såg deras blickar, och ignorerade dem fullständigt. Det kommer aldrig att vara lika viktigt att se ut som en bra mamma som det är att faktiskt vara det, till just det här barnet, just den här sekunden och minuten, oavsett vad det kan verka som. Jag har sju barn. Det där är en färdighet jag har övat på länge, att strunta i människors menande blickar, och livet med Mathilda har verkligen krävt att jag finslipat den gåvan.

Jag var också trött. Och hungrig. Och ännu mera trött, när jag till sist fått i barnen kvällsmat och stoppat dem i säng blev jag sittande på hallmattan utan att orka resa mig, och till slut lade jag mig där en stund, bland de nyköpta skorna och smulor av torkad lera. Men likom många av er vet jag alltför väl att det inte är någon mening med att höja rösten, eller stressa, eller tappa ens den minsta skärva av mitt humör; när Mathilda inte orkar mer behöver jag mer än någonsin förhålla mig neutral, och inbjuda till samspel men utan att kräva. Så vi tog oss ut från ICA, tillsammans, utan att bryta samman även om det var på näppen.

Men sedan, när barnen somnat, när jag låg där på hallmattan för bara en liten stund sedan, då tänkte jag på en sak: Att hjältemod inte behöver stöta i basun för sig eller ens märkas. Hjältemod kan vara att leka sig nerför rulltrapporna. Hjältemod kan rent utav se ut som något helt annat, som något mesigt och eftergivet, som att skicka resten av familjen före till bilen och glatt köpa chips med ett barn som kräver det, och helhjärtat ignorera paret vid bröddisken som stirrar.

Om du såg mig på ICA ikväll har du antagligen ingen aning om vad som verkligen försiggick. Och det är helt OK. Jag behöver inte bevisa mitt föräldraskap för dig, det räcker gott med att jag är den bästa mamman jag kan vara för just mitt barn, även om det inte alls syns hur jag kämpar. För i vår familj gör vi det som fungerar. Inte det som gör andra nöjda.