Träning

Har läst början på ”En riktig människa” av Gunilla Gerland, och jag är ledsen. Egentligen borde jag vara glad. Det finns flera saker hon berättar som nästan precis, nästan ordagrant är hur jag vid olika tillfällen beskrivit Mathilda och hur hon ser på saker. Och jag antar att jag borde vara glad över att liksom ha uppfattat situationen så riktigt, innan jag hade någon större kunskap om autismområdet (det finns tex saker som jag minns att jag berättade för BVC-psykologen och habkuratorn när vi först kom dit, för att liksom förklara vad som var annorlunda med Mahtilda). I stället gör det riktigt, riktigt ont.

I köket hör jag min fina flicka bråka med sin lillebror, som nästan alltid. ”Jag ÄLSKAR min mamma! Hon är bara MIN!” säger hon tvärsäkert. Jag älskar Mathilda. Och på något sätt tröstar det att veta att vi har hittat fram till varandra. Inte som för Gunilla och hennes mamma. Det är fortfarande stort för mig att hon säger att hon älskar mig. Sånt sade hon aldrig som liten, inte ens som ett ekosvar.

Ibland undrar jag var Mathilda hade varit utan all träning jag omedvetet försett henne med. Jag bar henne nästan oavbrutet från det att hon föddes, i höjd med resten av världen, och allt och alla pratade med henne. Ibland ville hon inte, men då kunde hon gömma sig mot mig och stänga ute resten av världen. När hon var bara några månader började jag träna in två saker, att saker hände när vi hade räknat till tio (det kom sig av att hon hatade att åka bil, och när hon plötsligt vaknade och upphävde ett illtjut lugnade det henne att veta hur långt det var kvar innan vi skulle stanna. För det var som att hon inte förstod det utan räknandet. Och att ”vänta”. ”Vänta betyder nytt tag!” sade jag till henne, så länge och så ofta att det blivit ett uttryck i familjen. Vänta är som att byta bröst när man ammar, det är den officiella förklaringen av ordet i den här familjen. Jag minns hur lång tid det tog att få henne att acceptera det. Nio månader. Nio månader för en enda detalj. Hon förstår fortfarande inte ordet just, hon frågar ibland vad det betyder och blir irriterad när jag inte kan förklara det på hennes språk, så att hon kan förstå.

Vi tecknade. Av olika omständigheter använde vi TSS eller Tecken som stöd, alltså teckenspråk, när vi pratade i familjen. Och Mathilda var fem månader ungefär när hon började teckna tillbaka. Det var på något sätt ovärderligt för henne, tecknandet. I efterhand förstår jag att det var det visuella intrycket hon behövde för att pussla ihop orden. Än idag är det som om orden inte skapar några bilder i hennes huvud när de bara talas (ännu ett av de nästan ordagranna saker som jag läst om idag).

Nån gång alldeles innan vi kom till habiliteringen hade vi börjat jobba med känsloord. Det hade slagit mig hur sällan Mathilda pratade om känslor, hur svårt det var för henne att berätta vad och hur saker kändes. Överhuvudtaget handlade hennes ord aldrig om sånt, det var som om den annars så ordkunniga ungen liksom tog stopp där, vid känsloorden. Jag tränade henne ihärdigt, en liten bit i taget, benämnde känslorna som till en ettåring fast hon var fyra eller nästan fem, ”Mathilda är arg”, ”Är du ledsen?”, ”Känns det jobbigt?”. Jag minns triumfen när hon satt i sitt rum och i stället för att skrika och kasta saker tecknade med ena handen över bröstkorgen i en cirkel: ”Ledsen ledsen ledsen”. Det dröjde inte många veckor förrän ordet kom. Först tecknet, sedan ordet, det var alltid så. Ibland har jag tänkt att hon kanske inte skulle ha haft något språk utan tecknandet.

Och gester, som vi har tränat ansiktsuttryck, minspel, armar, händer. Än idag använder hon flera av våra intränade gester, och de faller sig helt naturliga. När man ser henne tror man att det kom av sig självt, till och med under utredningen har jag fått förklara att det där att slå ut med armarna när hon inte vet, att forma ett o med munnen när hon blir förvånad, det har jag LÄRT henne. Tränat in.

Jag visste inget om autism. Jag hade ingen aning om hur saker såg ut inne i Mathildas huvud. Men jag visste att vissa begrepp saknades, och att det var mitt jobb som mamma att lära henne. Att visa henne världen så att hon kunde förstå. Och jag tvivlade liksom aldrig på att hon var alldeles perfekt och hel precis som hon var. Andra sade mig att hon var annorlunda, men jag kunde liksom aldrig se det.

Det har varit värdefullt att få förklaringar, teorier, utredningar, absolut. Men ibland längtar jag tillbaka till den där tiden och känslan. När vi bara lekte, hela tiden, överallt. För att det var vad hon behövde, och jag visste det instinktivt. Och hennes sätt att vara var inte ett utslag av något särskilt, utan bara den hon var. Mathilda. Precis så underbar som hon är.

Det låter som om det var ett styvt jobb. Jag kan hålla med om att det har varit arbetssamt. Men det var inget jag funderade över då. När ens barn behöver något, då bara gör man det.

4 svar till “Träning

  1. Hej vad fint du skriver om M och dej. Fick mej också och tänka på all ”träning” man lagt ner under åren. E som hade grav språkstörning och allt tecknande och bilder man grejat med och idag fungerar allt sånt jättebra, känner mej faktiskt stolt över mej själv ibland. Kram Linda

  2. 😀 Visst är det häftigt när man inser hur mycket de gått framåt och att allt det där jobbet faktiskt lönade sig. Kram Tina

  3. Jag är andra generationen barn som fått allt det där inlärt, eller kanske tredje när jag tänker efter. Det kommer helt naturligt att det är så man gör med barn. Men jag märker när jag träffar andra att vi är ganska unika i det, en ovanlig familj med ovanliga barn, ovanliga föräldrar, ovanliga morföräldrar och ovanlig uppväxt. Jag blir så enormt glad varje gång jag får höra eller läsa att det finns andra som gör som jag, som gör som mina föräldrar gjorde, som förklarar världen när den är obegriplig (och ibland är svaret ”Bara för att.” och det är helt okej).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.