Ett annat sätt att vara människa

Det är förrädiskt när allt funkar så bra som det gör nu. Mathilda har börjat att säga till när hon inte förstår. Kanske inte så att en utomstående skulle uppfatta det, men ändå, det händer att hon frågar eller ifrågasätter, i stället för att bryta ihop eller bara lagra spänningen i kroppen till nästa explosion. Det svåra är att hon faktiskt inte tänker på att fråga, inte av sig själv. Med andra människor är det kanske av blyghet eller för att inte verka okunniga som de inget säger när de inte förstår, med Mathilda är det som att tanken bara aldrig slår henne. Hon sorterar och sorterar med sitt lilla huvud, och när alla hennes prydligt sorterade kort sprids ut på bordet igen ifrågasätter hon det inte ens utan bara ser det som ett av livets obegripliga faktum att folk gör konstiga saker och säger de mest hårresande ting.

Men jag har börjat se, och jag frågar henne: ”Kommer du ihåg att vi ska hem sen?” ”Förstod du att hon menade att vi skulle komma dit en annan dag?” Ibland är svaret förvånansvärt nog ja. Oftare tänker hon till en stund och säger sedan ”Eh… nej.”. Men hon har inte bett mig berätta förrän på den allra senaste tiden. ”Nej mamma, det hade jag glömt” sade hon allvarligt men frimodigt när jag undrade om hon kom ihåg att hon skulle klä av sig alla kläderna på kvällen. ”Berätta för mig.” I de ögonblicken är det som att jag nästan kan ta på henne genom den mjuka, genomskinliga vägg som skiljer våra verkligheter åt.

Jag frågade C om han generaliserar. Han förstod inte vad jag menade. ”Jamen”, sade jag, ”Skor, är det även stövlar och sandaler?” Han tittade klentroget på mig. ”Nej, det är inte alls samma sak”, svarade han. ”Men det verkar ju som att du grupperar saker”, envisades jag. ”frukt, tänker du på dem som ‘frukt’ eller ‘päron’ ‘apelsiner’ ‘ananas’ och några till?” ”Jag har ju lärt mig med tiden”, sade han, ”men i mitt huvud hör de inte ihop. Jag har bara lärt mig att det ska vara så. Alla andra säger så, men i mitt huvud ligger allt på sin egen hylla.”

När allt fungerar bra tänker jag att Mathilda är nog inte så väldigt autistisk ändå. Ändå vet jag så väl, glömmer jag att flytta schemapilen, gör vi något oplanerat, kommer jag till dagis för tidigt eller uttrycker mig med symbolspråk, då är vi där igen; hon blir samma oregerliga och panikslagna barn så fort förutsättningarna ändras det minsta lilla.

Jag tycker inte om ordet funktionshinder; det får det att låta som om det är något fel på dem, i stället för att deras hjärnor bara är ytterligare en variant av normalitet. Men när anpassningen hos oss brister, det är då deras unika verklighet blir till ett handikapp i stället för bara ett annat sätt att vara människa.