Förmiddag i trädgården. Mathilda vill rensa bort ogräs från sandlådan, jag står vid landen och krattar till såbäddarna.
Plötsligt hojtar Mathilda: ”Jag kan inte gräva upp ogräsen ur sandlådan mamma!” Sedan kommer hon älgande. ”Jag kan inte gräva upp ogräsen mamma. Hur säger man då, för jag vet inte vad man säger?”
Det är ju helt fantastiskt egentligen. Hon höll på med något. Hon ville ha hjälp. Hon ropade efter hjälp, kom för att prata med mig på nära håll och när hon inte visste hur hon skulle formulera sin begäran bad hon om hjälp IGEN !!!!!! Med att få rätt ord att säga för att jag skulle förstå att hon behövde hjälp.
Otroligt! Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma.
M som i underbar 
Härligt! Min lilla Ellen (som är 4) har lärt sig be om hjälp. Heeelt fantastiskt. Det blir mycket ”kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig” nästan oavbrutet. Men mycket, mycket bättre än utbrotten såklart. Hon har lärt sig sätta ord på så mycket. Vissa dagar glömmer man nästan bort autismen, och tänker att hon är som vilken 4-åring som helst, men sen kommer ett utbrott och man är tillbaka i verkligheten igen. Men jag får mycket hopp om att det ska gå bra att börja skolan och så, när hon kan uttrycka sig så mycket bättre än tidigare. Började på hab och förskola i augusti och hon har gjort fantastiska framsteg:)
Tack för en jättebra blogg förresten. Så mycket igenkänning. Du skriver så bra dessutom!