Han kan om han vill

Motivation. Ett ord som används alldeles för ofta kring ungdomar med NPF. ”Han saknar motivation” ”Hon måste ta mer ansvar” ”De kan bara de vill!”

Jag ska berätta en liten hemlighet. Det där är både sant och falskt. Ibland stämmer det helt, men det är sällan. Om Anders sitter och tittar ut genom fönstret eller leker med sin penna kan han antagligen inte mer om han vill. Har motorn stannat så har den stannat, då krävs extrem motivation för att dra igång den och hålla den gående, motivation av typen spöstraff eller en sprillans ny speldator om en timme.

När Zara stormar iväg från matbordet för att hon hatar lukten av vinäger, då kunde hon antagligen inte mer även om hon ville. Vissa saker står man bara inte ut med.

När Elis glömmer sina gymnastikkläder för sjuttioelfte gången i rad… tja, då är det upp till oss vuxna att hitta en lösning på det. Inte att börja snacka om saker som att ta ansvar eller vara motiverad.

Men det finns ett uttalande som stämmer mycket oftare. Inte alltid, men väldigt ofta. Det låter så här:

”De kan under vissa omständigheter.”

Under vissa omständigheter är ett bredare begrepp än ”bara motivationen är tillräckligt stor” När det handlar om att bygga en ny bana i Minecraft kan Samuel, i många timmar, utan att tveka eller behöva vila. Det beror inte bara på att han tycker att det är roligt, utan också på att han har en fallenhet för det. De saker som krävs är sådana som han kan leverera, i lagom takt, i tillräcklig mängd, med relativt stor enkelhet.

Fundera på det ett tag. Nästa gång du tänker ”Hon måste lära sig att ta ansvar…” eller ”Jag vet ju att han kan egentligen…”

Lägg till: ”Under rätt omständigheter.”  Och fundera på vad de omständigheterna kan vara. Och se till att skapa dem.

Så enkelt – och så svårt – är det vi kallar anpassning.

Veckans rysare

Mitt i natten upptäckte min man att vattnet i kökskranen var smutsgult. Att vara utan vatten är opraktiskt men det förebådar också ett gigantiskt utbrott. Hur få i Mathilda hennes medicin tillsammans med något annat än iskallt kranvatten?

Så fort jag vaknade på morgonen gick jag och pratade med Mathilda:

”Du får inte dricka vatten ifrån kranen idag. Det är något fel på vattnet och det är alldeles gult.”

”Gult? Som kiss?”

(Ååååånej, det här är inte bra. Mathilda kan få utbrott över saker som att prata om nåt hon tycker verkar läskigt eller fel. Vatten som är gult som kiss i kranen, det är definitivt fel!)

”Nej, mer som… päronsoda”, svarade jag snabbt.

”Men varför?”

”Jag vet inte. Det är något fel på vattnet. Du kommer att få dricka läsk till medicinen idag.”

”OK”, sade Mathilda, förvånansvärt medgörligt.

Jag rotade i skafferiet och hittade en flaska päronsoda. När jag hällde upp den i ett glas och hämtade Mathildas medicin var jag fortfarande osäker på hur det skulle gå.

”Här Mathilda. Du får dricka päronsoda till medicinen idag.” I ett enda förfärligt ögonblick insåg jag att päronsoda för några minuter sedan förknippats med kiss, som liknade det gula vatten som kom ur vår kran. ”Nu smäller det”, tänkte jag, ”nu kommer utbrottet.”

Mathilda tog glaset och kapseln ur min hand utan att tveka.

”Det går bra, mamma”, sade hon, och jag tror nästan att hon försökte lugna mig.

Jag har inte hämtat mig från chocken än. När jag felanmälde vattnet i morse blev jag kopplad till SOS Alarm. Det kändes ovanligt onödigt vid tillfället, men just nu känns det alldeles passande. Det ska vara vatten.

Alldeles för lika

Jag kände på lillasysters panna:

”Jag tror att du har feber.”

”Ska jag inte jobba eller gå till skolan i morgon?”

”Du ska inte till dagis utan du ska vara hemma.”

”Jag har en idé!” sade Mathilda. ”Vi kan vara hemma hela familjen!”

”Nej, men vet du. På skoldagar är alla barnen i skolan, det är bara om man är sjuk som man får vara hemma”, påminde jag.

Mathilda förstod att det var så. Hon förstod antagligen skäl som att ”utan utbildning får man inget jobb och då tjänar man inga pengar och kan inte köpa glass eller saker som man väldigt gärna vill ha”, åtminstone är det ungefär så som hon brukar säga när hon förklarar varför hon måste gå till skolan även när hon inte har lust.

Så hon förstod, och hon var besviken, men knappast övertygad. Det är det där att man förväntas göra vissa saker. Sånt är dumt, det brukar Mathilda säga. Och jag är böjd att hålla med henne. Vem bestämde att man borde göra som alla andra? Är inte det rätt dumt, egentligen?

Mathilda säger det med den där professor-tonen, den som säger ”Det finns inga logiska skäl som är tillräckliga för att det du just sade skulle vara ena i närheten av relevant, tillräckligt eller riktigt.” Jag brukar fnissa för mig själv åt den torra logiken.

Efter kvällsfilmen tittade jag och min man ut genom köksfönstret på bordet som han lagat på vår uteplats.

”Jag har lutat av det, så all svamp borde ha dött”, sade han.

”Inte så sannolikt”, sade jag. ”det når inte särskilt långt in.” När jag såg hans ansiktsuttryck lade jag snabbt till:

”Men tillräckligt mycket har säkert dött. Möglet borde vara i rejält underläge nu.”

Ibland kommer jag på mig själv med precis det där tonfallet, det som låter som om jag inte svarar på en fråga utan föreläser i biokemi. Det som säger: ”Det finns inte en chans att det du just sade är logisk, relevant eller tillräckligt.”

Då tänker jag  på att  Mathilda må ha autismen efter sin pappa, men hon är sannerligen mer lik mig än någon av oss stundtals vill medge. Eller som Mathildas äldsta bror  uttryckte det en gång för länge sedan:

”Problemet med er är att ni är alldeles för lika. Att ge sig existerar liksom inte.

Jag ser fram emot fantastiska diskussioner när hon blir tonåring. På allvar. Fantastiska!

Personlighetsförstärkning

Jag hörde om en sak i veckan. En man som remitterats till utredning och fick diagnosen ADHD hörde av sig till sin läkare:

”Jag har fått veta att jag har ADHD. Det är en sån där personlighetsförstärkning.”

Ja. Precis så är det. Personlighetsförstärkning!

Rösta på oss varje dag till den 18 maj! Barnen blir jätteglada om vi vinner en semester i sommar och för Mathilda vore en resa med bloggbussen en fantastisk upplevelse. Och Noah… Ett ord: Lego.

Ettusen röster – tack! <3

Ettusen röster och det blir fler. Jag är lite i chock. Och väldigt glad och rörd. Tack. <;3 Att vinna den här tävlingen är ingenting åjämfört med allt ert stöd. Fantastiskt. Ni är fantastiska!

Kvasidebatt i Lärarnas Nyheter om ökningen av ADHD-diagnoser

Jag har märkt att en ny kvasidebatt har getts utrymme i Lärarnas Nyheter kring hur det kan vara så att ADHD-diagnoserna ökar. Är inte ADHD en hittepådiagnos, som sätts för att göra lärare och föräldrar nöjda…?

Den här frågan lyfts ungefär en gång i månaden i olika medier och den är mer än lovligt tröttsam. Den saknar nämligen helt annan grund än de olika skribenternas så kallade ”erfarenhet”, det vill säga åsikter.

Jag är journalist med rötterna i medicinsk forskning. Jag uttalar mig inte om pedagogiska metoder eller om skolans värld utan att läsa på, därför att det skulle få mig att se löjlig ut. Åt andra hållet är det snarare regel än undantag att så kallade debattörer tycker friskt och helt utan grundkunskap

I kvasidebatten är det helt OK att på inga grunder alls tycka en massa om en hel forskningssfär, och att ha åsikter om hur ADHD, autism, tvångssyndrom, Tourettes och de andra neuropsykiatriska svårigheterna uppkommer och diagnosticeras. För det mesta förfäktas åsikterna av personer som inte ens har klart för sig att ADHD inte innebär att vara ovanligt aktiv, lättstött eller uppkäftig. Personer som även en ytlig betraktare lätt inser saknar kompetens att uttala sig om forskningsläget.

Jag har inte tid att delta fullt ut i den här kvasidebatten just nu, men jag har en sak att säga:

Till alla som tror att ADHD-diagnosernas ökning beror på överdiagnosticering:

Forskning, det är erfarenheter som systematiseras och kritiseras av en hel värld av kollegor. Inte enstaka personer som i sitt liv träffat fyra eller tjugo eller etthundra ungar i skolan.

Studier och grundforskning visar med övertygande tydlighet att personer med ADHD, autism och annan NPF har utvecklingsförseningar inom specifika kognitiva områden. Den visar också att ADHD snarare är under- än överdiagnosticerat.

Forskningen idag försöker inte besvara frågan ”är ADHD genetiskt betingat” (det vet man redan att det är) utan ”Vilken typ av blodprov skulle vi kunna använda för att förenkla diagnossättandet”. (Jag har aldrig hört talas om någon som tar blodprover för att bevisa att föräldrar inte sätter gränser för sina barn, men det kanske vore nåt? )

Jag föreslår att ni letar själva i forskningen efter fog för er åsikt. Hittar ni något intressant är ni välkomna att posta det här*. Själv har jag letat i fyra år utan att hitta något som ens varit i närheten av att övertyga, men däremot hittat hundratals studier som motsäger de grundläggande, ofta upprepande påståenden som används i denna typ av ”diagnoskritiska” artiklar.

Jag uttalar mig inte om skolforskning utan att läsa på. Det vore nämligen att dra ett löjets skimmer över mig själv. Jag föreslår att så kallade debattörer slutar att göra bort sig och läser på innan de skriver osakliga inlägg.

*Seriösa referenser mottages tacksamt, tyckande eller så kallade studier kopplade till Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR, dvs Scientologernas organisation mot all psykiatri) kommer att redigeras bort.

Kolla på schemat innan du gör nåt, mamma!

Jag somnade tidigt tillsammans med lillasyster och vaknade strax efter soluppgången, det vill säga vid fyratiden. En stund före sju väckte jag Mathilda.

”Jag ska inte till skolan idag, mamma”, mumlade hon i halvsömnen.

”Johodå!” svarade jag hurtigt. Det är oftast bra att inte dras med i hennes morgontrötthet, och affektsmitta funkar åt båda hållen, så ett gott humör är grundläggande vid all form av kommunikation. I synnerget tidigt på morgonen.

”Nej, mamma: ”LOV, LOV’” Jag hörde på tonfallet att hon läste innantill, fast från sitt fotografiska minne eftersom ögonen fortfarande var stängda.

”Ojsan. Det har du ju rätt i. Jag hade alldeles glömt bort att du är ledig idag. Och här har jag försökt väcka hela familjen och ingen har velat gå upp…”

”Du ska kolla på schemat innan du gör nåt, mamma.”

Mathildas tonfall passerar snusförnuftighet med hästlängder.

Hudlös

Sexåringen har legat på is hos utredningsteamet ett tag. Det är lite för tidigt för att säga nåt om åt vilket håll han drar. Han ligger lite under kriteriegränserna i testen, är lite för välfungerande, kort sagt, han är normal tills fortsättningen av utredningen visar nåt annat.

”Det kan bli Aspergers om några år. Det kan bli ingenting. Vi vet inte”, sade den utredande psykologen som gjorde ADOS för ett tag sedan. ”Han har ju sannerligen impulsiva och hyperaktiva drag, även om det inte var vad vi letade efter…”

Men nu är det dags, ändå. Att plocka upp där vi slutade. Sexåringen lider själv av sin vardag. Han har ont i magen. Ångest. Han kissar på sig, är rädd när han ska till skolan, vaknar okontaktbar på natten, får utbrott och gråter över att han hela tiden tappar tråden. Han kan bara äta viss typ av mat med vissa lukter och konsistenser utan att kväljas och nästan kräkas, närmare bestämt fem maträtter på hela terminens matlista som skolbespisningen skickade hem. De ville se till att de kunde göra mat varje dag som han skulle kunna äta. (Tack! Vi har Sveriges bästa skola! Ni är suveräna!!!)

Jag vet att sexåringen kommer att tycka att utredningen är ganska kul. En massa vuxna tanter och farbröder som lyssnar på bara honom när han bubblar på sina specialintressen (Lego, Minecraft och att bygga saker av papper och tejp). Roliga väntrum och skojiga leksaker. De flesta barn brukar uppskatta utredningen i sig, det brukar tycka att den är rolig och se fram emot varje besök.

Jag vet också att vi föräldrar kommer att manglas. Långa, strukturerade intervjuer. Formulär som ska fyllas i åt höger och vänster. Frågor om vad vårt barn är dålig på, ständigt detta framhållande av svårigheter och problem, samtidigt som sexåringen är världens underbaraste. Varje sten ska vändas, familjesituationen, skolsituationen, ärftlighet, historia, allt.

Jag vet att jag många gånger kommer att vara hudlös i allt detta. Att jag kommer att se mitt barn i ögonen och känna mig som en förrädare, som hela tiden fokuserar på allt det han INTE kan. Att jag kommer att gråta tyst i kudden på natten, när jag inser hur mycket jag gör för att få honom att fungera varje dag, när jag ser honom speglas i utomståendes ögon och förstår. Att det inte bara är jag som haft funderingar. Att något är i grunden annorlunda med det mest perfekta av alla barn, mitt.

Nämnde jag förresten att tolvåringen utreds också? Asperger + ADHD är frågeställningen…

Rösta på oss varje dag till den 18 maj! Barnen blir jätteglada om vi vinner en semester i sommar och för Mathilda vore en resa med bloggbussen en fantastisk upplevelse. Djurpark! Jag säger bara det!

Vem är omotiverad? – Gästbloggare: Prestationsprinsen

Prestationsprinsen är så omotiverad… Eller är det fröken kanske?

Prestationsprinsen verkar inte finna lust eller anledning att gå i skolan. Går han till skolan gör han inte mycket där. Det är ett stort problem för lärarna.
Det är även ett stort problem för Drottningen och hennes man. Men inte riktigt lika stort. De känner Prestationsprinsen väl och vet att när han inte gör något eller vill göra något så är det allt annat än passivitet och brist på motivation. Han väljer mycket aktivt bort något…

Om man vägrar skriva, blir man inte klar sist och har inte skrivit som en sjuåring fast man är 12 år. Man slipper problemet med att man har en briljant förståelse och analys huvudet, men ut kommer få meningar med få ord och utan flyt i texten.

Man får bara lite skit från fröken, har man då inte särskilt stor respekt för fröken så bryr man sig inte. Och att man inte har respekt kanske beror på att man blivit lovad att få skrivhjälp på prov, egen dator till lektionerna och mer muntligt. Men att fröken inte får till det. Det kan finnas förklaringar till det. Men det hjälper inte Prestationsprinsen.

När lärarna kallar Prestationsprinsen omotiverad avsäger de sig ansvaret. Eleven ska tycka att min undervisning är motiverande och stimulerande. Gör den inte det är det inte mitt fel! Det värsta är inte att fröken genom det här beteendet inte ger sig själv makten att förändra sina metoder och utveckla sin pedagogik. Det värsta är att vi redan i mellanstadiet ger en ung människa känslan av att det är den det är fel på och att lärare, kanske ingen vuxen, kan man lita på. Kan man få hjälp av.

Lika bra att hitta en egen, för stunden, välfungerande strategi, att inte göra något, att vara vad fröken kallar omotiverad.

Men tänk, man kan ändra mycket för många med små åtgärder. Några få kräver stora anpassningar. Välj ut de viktigaste skriftliga uppgifter, låt eleven använda laptop (kanske sin egen), mera muntligt, låt någon skriva åt Prestationsprinsen, använda smarta appar. Visst det kräver lite tänk, kanske pengar. Men mycket kan göras med en inställning av att ansvaret ligger hos mig som vuxen, inte barnet, ungdomen eller eleven! Eller är det faktiskt fröken som är omotiverad att lära sig nytt kanske…

Tack, Ebba på Prestationsprinsen, för det här gästblogginlägget!

Du har väl inte missat Prestationsprinsens blogg? – Tänkvärd, påläst, välskriven – Klicka här för att se själv!

Icke picke pö

”Icke picke pö bodde på en ö…” räknar Mathilda. Valet står mellan tajts och mjukisbyxor.

”…DÖ!” avslutar hon. ”Det blir tajtsen under mjukisarna!”

Lite tagen på sängen frågar jag:
”Tänk om man hade tajtsen utanpå gympabrallorna. Hur skulle det se ut?” Jag hoppas förstås att hon ska förstå att det är en fysisk omöjlighet att få på de smala tajtsen utanpå de stora mjukisbyxorna, men efter att ha hört räknandet är jag inte helt säker på att hon tänkt på det. På ett sätt förvånar det mig inte. Vi pratar om barnet som länge hävdade att det stora problemet med att krocka med en bil var att det var svårt att säga förlåt genom bilrutan.

”Det vill jag inte veta!” svarar hon och skuttar iväg.

Tror hon att gympabyxorna skulle gå att ha underst? Jag vet fortfarande inte.

 

Rösta på oss varje dag till den 18 maj! Barnen blir jätteglada om vi vinner en semester i sommar och för Mathilda vore en resa med bloggbussen en fantastisk upplevelse. Djurpark! Jag säger bara det!

Reality check

Jag har funderat på hur jag ska beskriva vad den här bloggen handlar om för nytillkomna läsare, men det har varit svårt.

Så jag tänkte fråga dig som läser: Vad tycker du att M som i Underbar handlar om?

Och kom ihåg att rösta på oss idag också, pretty please with strawberries on top!

Allt är förlåtet – jag är cool!

Fyraåringen kommer springande i sin prinsessklänning och hugger tag i mitt håriga ben där jag ligger utslängd över sängen med datorn:

”Mamma! Jag ser att du INTE är vacker.”

”Eeeeh… Nähä?”

”Du är COOL! Och vilka vackra hårstrån du har!”

Allt är förlåtet. Allt!

 

Och du: Eftersom du säkert tycker som barnen, att vi borde vinna en semester med dem i sommar, klicka på knappen så att vi kommer med i finalen för Bloggbussen 2012.

Barnsligt skoj

Jag har blivit inbjuden att delta i tävlingen Bloggbussen 2012. Jag brukar inte delta i bloggtävlingar, men jag fick lust att göra lite av ett statement. ”Vi funkisfamiljer finns också, och bloggar om våra barn, som är underbara precis som alla ungar!” Lite så.

Och så kan man vinna en resa till Danmark och en semester med hela familjen. Mina barn är tokiga i Lego och djur. Galna! Jag tänker djurpark och kanske Legoland, bad och semester, nåt som vi aldrig har gjort. I år tror jag att Mathilda skulle kunna klara det, för första gången. Att åka iväg med henne har hittills inte funnits på världskartan. Hon har inte orkat med förändringar alls.

Mathildas syskon skulle ÄLSKA att åka på semester. Och kanske kunde det få finnas lite mer tid för dem.

Jag tycker förstås att ni ska rösta på oss så snälla! Klicka på knappen! Vi uppskattar det jättemycket!

Att tvätta håret eller inte tvätta håret, det är frågan

Jag borde tvätta Mathildas hår ikväll. Det var ungefär två veckor sedan jag fick göra det sist, och det behöver verkligen tvättas.

Det är bara det att förut idag, när vi gick på promenad, fick hon panik över att det var en grävskopa på vägen och började utstöta korta, gälla skrik. Och sedan fick hon panik över att hon inte orkade gå längre, och liksom föll ihop i en hög på gatan. Och efter det fick hon panik för att pappa pratade om att hon inte kunde bli påkörd när hon gick med honom över den trafikerade vägen utanför vårt hus (inte är ett mindre bra ord, ofta hoppar Mathilda liksom över den delen av ordet och hör bara ”påkörd” och ser fruktansvärda scener i sitt huvud och springer skrikande iväg…)

När hon lugnat sig fick hon för sig att vi tänkte såga sönder våra gamla, vackra äppelträd när vi pratade om att beskära dem, och panik när vi pratade om att plantera några nya träd, eftersom hon trodde att vi då skulle såga ner de gamla.

Ja, ni hör ju. Det här är INTE en bra kväll för hårtvätt. Problemet är att veckodagar som regel är ännu sämre. Och hennes hår behöver verkligen tvättas.

När man pratar om att välja sina strider som förälder, då brukar det betyda saker som att låta barnen gå utan mössa om de vägrar eller att låta dem ta flera sorters pålägg på mackan. Att det i vissa familjer betyder att avstå från att tvätta håret, det verkar svårt för vissa att greppa.

Jag vet folk med autistiska barn som har blivit anmälda till socialen för att deras barn har otvättat hår eller går i samma kläder många dagar i rad (ofta är det inte samma kläder utan tre uppsättningar exakt likadana kläder, eftersom det är de enda som accepteras; vi brukar köpa för ett par storlekar framåt på en gång ).

Det anmälarna inte ser är antagligen att det är värre att dunka huvudet hårt i väggen eller skära sönder armarna än att gå med otvättat hår, och värre att inte klara skolan eller ständigt bråka med klasskompisarna än att ha likadana kläder jämnt.

Jaha. Nu föll hon ihop i en gråtande hög igen. Jag sålde några vaktelägg till avel eftersom de hinner bli för gamla tills jag kan laga min egen äggkläckningsmaskin, om några dagar när reservdelarna kommer. Det räckte för att bringa Mathilda totalt ur balans, eller rättare sagt har hon väl inte varit i balans på hela dagen…

Suck. Det blir ingen hårtvätt ikväll heller.

Allt levande

Mathilda tittar upp från sopptallriken:

”Mamma, vad skulle hända om det inte fanns några kryddor eller salt?”

”Tja… Maten skulle smaka ganska tråkigt?” sade jag.

”Och så skulle allt levande dö. För inget som lever klarar sig utan salt.”

Nämnde jag att hon är ett levande uppslagsverk? Eller att såna här saker kommer ut i normal samtalston?