Pytteschema

Sjuåringens pyttelilla schema över ”en vanlig skoldag” sitter ibland på en nyckelring och ibland i en hank på blixtlåset på hans jacka.

”Du vet ju att jag glömmer hela tiden”, säger han ofta. Schemat hjälper honom att minnas.

Framgångsrika anpassningar i skolan för barn med ADHD, ADD, autism mm

Jag är rädd att det många gånger är svårt att förstå exakt VAD vi menar när vi pratar om anpassning i skolan. Många verkar tro att undervisningen ska bedrivas på ett helt nytt sätt, att anpassning alltid kostar massor av pengar och att det innebär mer arbete.

Jag hamnade i en debatt kring en vanlig missuppfattning häromdagen: Att skolan inte kan göra något ”om inte en massa annat anpassas i andra delar av barnets liv.”

För det första är barnens liv ofta, ofta ultraanpassade utanför skolan. För det andra är det klart att alla anpassningar spelar roll, vad är det för tramsigt sätt att försöka skylla ifrån sig ansvaret över den egna verksamheten på?

Delar av det jag skrev där handlar om hur olika skolor anpassat för enskilda elever, på enkla sätt, utan stora extrakostnader. 

Till debatten:

Tror du på riktigt att barnen med NPF som är hemma skulle vara i skolan bara de motionerade mer och undvek viss mat? På riktigt? Jag vill gärna ha lite referenser på det, tack. Forskarvärlden håller nämligen inte med dig om orsakssambanden här.

Det är otroligt fördomsfulla uttalanden du kommer med. ”om man inte samtidigt möter problemen från fler perspektiv och t ex tar bort droger som socker/snabba kolhydrater, läsk, energidrycker och dataspel” … Skolverket har en hög rapporter. Journal of Psychology har en hög studier. Ett tiotal yrkesgrupper jobbar med de här barnens anpassning. Hade det varit så enkelt som att kostsanera och röra sig mer hade ADHD, autism, Tourettes och Aspergers syndrom inte varit funktionshinder. Sorry. Du. Har. Fel.

Det är jätteviktigt med bra mat och att undvika dåligheter för de här barnen, och för oss alla. Men det är inte därför trettonåringar på autismspektrat går in i väggen, och det är inte orsaken till att hälften av alla föräldrar till barn med ADHD går ner i arbetstid för att de måste ha mer tid till att stötta sina barn i skolan.

60% av alla barn med autism i skolålder har någon gång mer än tre veckors frånvaro av orsaken att skolan inte kan möta deras behov. Alla vet det. Lägg ner sockerdebatten, tack.

Anpassningar i skolan är ofta enkla saker. Jag tar några exempel ur den verkliga världen:

• En fritidsledare möter upp trettonåringen tre mornar i veckan (mer finns inte folk till trots att varje dag hade varit önskvärt), och går igenom schemat och hur trettonåringen ligger till med läxor.
• Åttaåringen har ett eget ”vilrum”, ett tomt genomgångsrum som sällan används, med en soffa, en filt och en kudde som hon tagit med sig hemifrån. Dit kan hon gå för att vila. En kvart före lunchrasten är slut kollar en lärare att hon kommit in (åttaåringen har en klocka som larmar), så att hon hinner vila lite extra innan eftermiddagens lektioner.
• Tioåringen åker taxi till skolan trots att det finns skolbuss. När han tog skolbussen tog orken slut redan innan skolan började på grund av ljudnivån och stöket.
• Femtonåringen har ett färgkodat schema i skåpet och klassen arbetar oftast i små grupper.
• Sexåringen har hörselskydd i matsalen och klassen äter först av alla för att få det så lugnt som möjligt.
• Femtonåringen har en dag ledigt varje vecka för att orka med skolan.
• Sjuttonåringen börjar klockan tio varje morgon, för att hennes biologiska klocka har störningar som varken sömnhormon eller sömnmedel hjälper mot.
• På mellanstadieskolan har rastvakterna ansvar för att hålla i en styrd lek varje lunchrast. Det hjälper det tiotalet barn som har svårt att komma in i en lek eller att hitta på nåt att göra, men är också roligt för många andra barn och gör mycket för det sociala klimatet på skolgården.

Så. En mindre roman. Men det finns faktiskt väldigt mycket kunskap på det här området, och kunskap är effektivare än fördomar för att åstadkomma förändring.

Det finns ju många generella lösningar som hjälper de flesta barn också. Bildschema över dagen på tavlan, till exempel. Med text till bilderna blir det också en automatisk lästräning. Det fina med den typen av anpassningar är att den inte bara hjälper de två-fyra barn som har eller kommer att få diagnoser i en klass utan också de tre-fem elever som inte kvalar in i någon diagnos men ändå har lite svårt med arbetsminne, fokus och hörförståelse. De fem minuter extra som schemat tar att förbereda varje dag uppvägs mer än väl av att man som lärare behöver lägga åtskilligt mindre tid på att styra upp enskilda elever.

Potentialen är i storleksordningen fem minuters arbete ger 20 minuters tidsbesparing, eller mer. Enkla, effektiva saker. Specialpedagogiska skolmyndigheten har utmärkta faktablad med förslag på pedagogik och anpassningar som kan passa elever med olika typer av svårigheter inom NPF.

Jag tänkte fråga er om fler exempel, inte till den här debatten utan som en idékälla att ösa ur. Vilka enkla och mindre enkla anpassningar har du stött på i skolvärlden, och hur har de fungerat?

Kan det vara så här?

Mathilda och jag ska åka med bloggbussen. Idag blev jag uppringd av researrangören Stena Line.

”Ja, jag ville höra lite vad Mathilda behöver inför resan med tanke på autismen?”

Och ni vet, man blir ju alldeles paff och bubbligt varm och glad och ledsen på samma gång. När nån för en gångs skull frågar. Och ger förslag själv. Och fixar åt en, utan att man behöver bråka och skrika och gråta i kudden på nätterna…

Vi får en egen plats i bussen, så Mathilda kan känna sig säker på var hon ska sitta. Eget rum så att hon kan sova bättre och varva ner ordentligt (jag hade gärna delat, men jag får väl passa på att umgås med alla sköna mammor och barn på dagarna!). Specialkost, förstås, för allergierna. Samt en massa goda råd och tankar kring att resa med barn med funktionshinder…

Jag är i chock så jag har säkert glömt nåt. Men trots att det här blir att låta som värsta reklaminlägget måste jag bara få säga: Kan det vara så här? Kan man bara få det man behöver utan att behöva be om det, för att nån i andra änden förstår sig på funktionshindrade barn?

Jag har varit sjukt nervös för att behöva vara den där jobbiga mamman. Nu är jag lite gråtig. Tack, Stena Line! Tack!!!

Planering

Mathilda och jag ska åka med Bloggbussen. Jag håller på med en plan över vad vi ska fixa innan resan. Saker som tandborste och tandkräm står tillsammans med ”fixa foton till schemana för alla resmål” och ”kolla att det finns specialkost”.

Ni som rest med barn med speciella behov, vad behöver jag tänka på? Jag har säkert glömt det mesta!

Läs!

”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”

Att vägra ge diagnoser är att svika barnen

Vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen, skriver Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare.

[...]

För att komma tillbaka till den aktuella debatt: Barn födda sent på året får oftare en adhd-diagnos än barn födda i årets första månader. Det är i ljuset av det ovanstående inte så konstigt. Om diagnosen ställs därför att barnet inte kan leva upp till krav och förväntningar måste fler barn få diagnos när vi ställer högre förväntningar i förhållande till deras ålder och mognad. Det innebär inte att det finns en överdiagnostik bland barn födda sent på året. Det innebär att barn födda sent på året oftare än andra inte kan leva upp till skolans krav och förväntningar. Precis som det tidigare visats att framgångsrika fotbollsspelare oftast är födda tidigt på året. Man gynnas i konkurrensen av att vara äldst. Nu ställer inte vi diagnosen fotbollssvårigheter, men gjorde vi det skulle även där finnas en övervikt av barn födda i slutet på året.

Tänka som Puh

Nalle Puh och Nasse var ute och gick i sjumilaskogen. Nasse tittade upp på de höga träden som vajade i den starka vinden.

”Tänk… Tänk om de blåser omkull och ramlar ner på oss?” sade Nasse.

Nalle Puh tittade upp, och med den avundsvärda bristen på fantasi hos en björn med mycket liten hjärna tänkte han efter ett ögonblick och sade:

”Tänk om de inte gör det?”

Idag är en dag när Mathilda behöver påminnas om att tänka som Puh, så jag passar på att påminna er också: tänk om det där jobbiga vi föreställer oss faktiskt inte händer?

Årets e-bok

Jag har ju glömt att berätta att Bo Hejlskov Elvéns bok ”Problemskapande beteenden” kommit ut som e-bok. Nu har jag den med mig överallt och mina pappersversioner kan lånas ut igen.

Du som inte har läst den här boken och har minsta intresse av hur människor fungerar, läs den! Det här är en bok som stannar kvar, som man vill återkomma till och där varje sida bjuder på aha-upplevelser, inte bara om funktionsnedsättningar utan om människor i största allmänhet.

Själv slog jag igen pärmarna – efter att ha sträckläst boken – en liten smula ödmjukare inför mina medmänniskor; bara det gjorde det till väl satsad tid! När Mathildas rektor läst boken vi lånat till skolan blev den obligatorisk litteratur för all pedagogisk personal. Jag kan inte prisa denna bok för mycket.

Tack Bo!

Jaaaaaaaa! Och tack!!!

Jaaaaaaaaaaa! Jag och Mathilda följer med Bloggbussen 2012 på final! Tack att goa, söta, fina som röstat på oss, det här ska bli så otroligt roligt!

(Pseudo)Tvillingarna

Sexåringen skulle fylla sju. På väg hem från skolgården hade Mathilda bjudit in flera kompisar till sexåringens kalas. Storebror förmanade:

”Mathilda, du kan inte bjuda in dina kompisar till Noahs kalas!”

”Det går bra”, sade sexåringen.

”Precis, det går bra”, sade Mathilda.

”Jaha. Men på kalaset får du i alla fall inte öppna Noahs paket, Mathilda! Kom ihåg det!” sade trettonåringen.

”Tssss! Klart jag inte tänker öppna hans paket!” fnyste Mathilda. ”Jag vill ju inte ens ha en radiostyrd helikopter.”

”Precis! Hon vill inte ens ha en radiostyrd helikopter”, ekade Noah.

Bill och Bull. Jag tror inte de kan minnas en tid utan varandra. Sötnosar!

Sista chansen att rösta på M som i Underbar i Bloggbussen 2012

Sista dagen att rösta! Tack för era röster, helt fantastiskt!!!

Nu återstår rösträknande, att juryn kollar upp bloggarna och sedan ska tolv finalister väljas.
Hela familjen här hoppas hoppas hoppas att jag blir en av dem, och det verkar ju faktiskt kunna bli så.

Jag tycker förstås att ni ska rösta på oss en sista gång, så snälla! Klicka på knappen! Vi uppskattar det jättemycket!

Jag hatar inkompetens. Hatar!

Idag har jag mailat min trettonårige sons klasslärare, rektor och skolhälsovård. Att missa basala saker, som ingår i den specifika frågeställning som man försökt att utreda ett barn för i skolan, det är inte ok. Inte, INTE ok.

Ämne: Samuels skrivande, och en upprörd begäran

Hej!

Jag är ganska upprörd, men det är inte på dig utan på hela Samuels historia, så om jag låter hård i tonen kanske du kan försöka ha överseende? Jag kopierar brevet till er andra, inte heller er som personer är jag upprörd på, och jag hoppas att vi kan ha en bra diskussion. I själva sakfrågan är jag ock inte beredd att ge med mig.

Idag har jag räknat matte med Samuel, eller rättare sagt förklarat area och diskuterat med honom. Det har inneburit att vi omväxlande har skrivit och ritat på samma papper, för att klura ut approximationer på areaberäkningar (triangel, cirkel), för att så småningom landa i formler för triangelns area osv.

Samuel har pennföring som en treåring. Jag har inte kunnat den här delen av specialpedagogikgen förut, så jag har inte haft en rimlig chans att se det, men hela hans dåliga skrivförmåga kan härledas till att han inte kan hålla i en penna. Jag har tvingat honom att använda penngrepp idag, och då går skrivandet bättre, även om han förstås inte är van vid det än. Av förklarliga skäl ser varken han eller jag fram emot att han ska behöva ägna ett halvår eller så åt att lära sig nåt han borde ha fått lära sig i skolan: Att skriva.

Ända sedan ettan har skolan (och det är inte du, C, jag vet det!) klagat på att Samuel skriver långsamt. Jag har tjatat om Samuels skrivande i snart sju år och hela tiden fått lama ”det ordnar sig nog”-svar, utom sista året när han äntligen fått träffa en specialpedagog, nåt som jag ville redan när han gick i fyran. Nu trodde jag i min enfald att denna person hade nån som helst koll på hur man ska hålla i en penna. Jag är inget proffs och ingen pedagog. Jag har ingen möjlighet att ge Samuel den utbildning han behöver, utan det ansvaret anser jag i första hand hör hemma på skolans bord. Det har Ds skola misslyckats med.

Skolan har brustit fullständigt i sitt ansvar, inte för att pennfattning i sig är en så allvarlig sak (även om den är grundläggande för skrivutvecklingen och någon borde ha uppmärksammat den!), utan för att den implicerar en rejäl brist på automatisering av rörelser OCH för att det är precis sådana här saker som skolan ska kunna fånga upp, i synnerhet när det handlar om ett barn som har dokumenterat svårt med att skriva! Jag kan inte se att ni som är lärare i femman haft en rimlig chans att göra det här, så mycket har ni tyvärr inte träffat Samuel. Men Ds skola som helhet har fallerat i sitt lagstadgade uppdrag.

Nu är jag förtvivlad och riktigt arg. Jag vill att Samuel gås igenom ordentligt med allt som skolan kan kontrollera, för det här är inte OK. En normalbegåvad och mycket språkbegåvad trettonåring ska inte hindras i sin utbildning av att han inte fått hjälp med basala saker som pennfattning, i synnerhet inte när han dessutom har en komplicerad migrän som gör hans närvaro låg till att börja med, och ett generellt långsamt arbetstempo.

Jag vill ha en tid för när skolpsykologen kan träffa Samuel. Dessutom vill jag att skolans specialpedagog testar och observerar Samuel på allt personen kan, utan att bländas av Samuels trevliga personlighet och fina språkbehandling. Jag vill veta vilka fler grundläggande färdigheter Samuel saknar och vilka enkla åtgärder som behöver sättas in men har missats under de här åren.

Samuel har väntat i sju år på att Ds skola ska komma till skott. Jag tänker INTE låta honom vänta tills i höst. Det finns inga giltiga skäl till att mitt barn ska slås ut ur undervisningssystemet för att de som skulle ha bedömt hans svårigheter hittills inte har gjort sitt jobb.

(inte så glada) Hälsningar

Tina

Med andra ord

I en annan del av mitt liv än den som syns i den här bloggen föder jag upp vaktlar och höns. För bara någon dag sedan har jag också fått hem ett par kaniner av en ovanlig, utrotningshotad ras.

Jag har aldrig haft kanin förut. Därför har jag läst en hel del kaninböcker och hemsidor de sista veckorna.

Kaniner har olika personligheter, mer en bekymmersam sak som kan inträffa är att de blir aggressiva mot människor, fräser, bits och rivs. Jag sökte information om det där, hur ska jag kunna urskilja en aggressiv kanin från en snäll kanin, undrade jag? En fras från en erfaren kaninägare fastnade i mitt huvud och har roterat där i några dagar:

”Jag känner inga kaniner som blivit aggressiva mot människor som inte har blivit lyfta uppifrån genom ett lock i taket som små. Kaniner är rädda för allt som kommer uppifrån. Buren måste ha en dörr i sidan.”

För att förstå det behöver man vet lite mer om hur en kanin tänker. Kaninen är ett bytesdjur. Det enda som lyfter en vild kanin uppifrån är nåt som vill äta upp den. Att bli upplyft eller bara stirrad på uppifrån, det är en skrämmande upplevelse, så skrämmande att det tydligen – enligt den här personen och flera andra – gör att kaninen riskerar att bli aggressiv för resten av livet, ett djur som helt på flit bits, rivs och sparkas utan större provokation…

Men vänta lite nu. Mina NPF-glasögon hoppade på när jag tänkte på det där. Jag vill inte kalla ett djur som blivit skrämt till våld för aggressivt, det är inte riktigt rätt ord. En kanin som beter sig aggressivt för att den har blivit rädd är *tada* rädd. Och om den dessutom är instängd i en bur kommer att slåss, för den kan inte fly. Ur kaninens synvinkel gör den det enda den kan göra: Försvarar sig från faran.

När jag satt i djurfåtöljen på vår inglasade altan och var ofarlig och inom synhåll för våra nya, lite skygga, familjemedlemmar tänkte jag på det. Att ofta kallar vi andra för arga, våldsamma, kontrollerande eller aggressiva när de i själva verket bara är rädda, stressade eller har dåliga erfarenheter i bagaget.

Syskonkärlek?

Syskonkärlek. Är det de där fem minutrarna i början av filmen när de inte slår på varann?

Du röstar väl på M som i Underbar i Bloggbussen 2012? Varje person kan rösta en gång om dagen till den 18e maj. Tack på förhand <3

Han kan om han vill

Motivation. Ett ord som används alldeles för ofta kring ungdomar med NPF. ”Han saknar motivation” ”Hon måste ta mer ansvar” ”De kan bara de vill!”

Jag ska berätta en liten hemlighet. Det där är både sant och falskt. Ibland stämmer det helt, men det är sällan. Om Anders sitter och tittar ut genom fönstret eller leker med sin penna kan han antagligen inte mer om han vill. Har motorn stannat så har den stannat, då krävs extrem motivation för att dra igång den och hålla den gående, motivation av typen spöstraff eller en sprillans ny speldator om en timme.

När Zara stormar iväg från matbordet för att hon hatar lukten av vinäger, då kunde hon antagligen inte mer även om hon ville. Vissa saker står man bara inte ut med.

När Elis glömmer sina gymnastikkläder för sjuttioelfte gången i rad… tja, då är det upp till oss vuxna att hitta en lösning på det. Inte att börja snacka om saker som att ta ansvar eller vara motiverad.

Men det finns ett uttalande som stämmer mycket oftare. Inte alltid, men väldigt ofta. Det låter så här:

”De kan under vissa omständigheter.”

Under vissa omständigheter är ett bredare begrepp än ”bara motivationen är tillräckligt stor” När det handlar om att bygga en ny bana i Minecraft kan Samuel, i många timmar, utan att tveka eller behöva vila. Det beror inte bara på att han tycker att det är roligt, utan också på att han har en fallenhet för det. De saker som krävs är sådana som han kan leverera, i lagom takt, i tillräcklig mängd, med relativt stor enkelhet.

Fundera på det ett tag. Nästa gång du tänker ”Hon måste lära sig att ta ansvar…” eller ”Jag vet ju att han kan egentligen…”

Lägg till: ”Under rätt omständigheter.”  Och fundera på vad de omständigheterna kan vara. Och se till att skapa dem.

Så enkelt – och så svårt – är det vi kallar anpassning.

Veckans rysare

Mitt i natten upptäckte min man att vattnet i kökskranen var smutsgult. Att vara utan vatten är opraktiskt men det förebådar också ett gigantiskt utbrott. Hur få i Mathilda hennes medicin tillsammans med något annat än iskallt kranvatten?

Så fort jag vaknade på morgonen gick jag och pratade med Mathilda:

”Du får inte dricka vatten ifrån kranen idag. Det är något fel på vattnet och det är alldeles gult.”

”Gult? Som kiss?”

(Ååååånej, det här är inte bra. Mathilda kan få utbrott över saker som att prata om nåt hon tycker verkar läskigt eller fel. Vatten som är gult som kiss i kranen, det är definitivt fel!)

”Nej, mer som… päronsoda”, svarade jag snabbt.

”Men varför?”

”Jag vet inte. Det är något fel på vattnet. Du kommer att få dricka läsk till medicinen idag.”

”OK”, sade Mathilda, förvånansvärt medgörligt.

Jag rotade i skafferiet och hittade en flaska päronsoda. När jag hällde upp den i ett glas och hämtade Mathildas medicin var jag fortfarande osäker på hur det skulle gå.

”Här Mathilda. Du får dricka päronsoda till medicinen idag.” I ett enda förfärligt ögonblick insåg jag att päronsoda för några minuter sedan förknippats med kiss, som liknade det gula vatten som kom ur vår kran. ”Nu smäller det”, tänkte jag, ”nu kommer utbrottet.”

Mathilda tog glaset och kapseln ur min hand utan att tveka.

”Det går bra, mamma”, sade hon, och jag tror nästan att hon försökte lugna mig.

Jag har inte hämtat mig från chocken än. När jag felanmälde vattnet i morse blev jag kopplad till SOS Alarm. Det kändes ovanligt onödigt vid tillfället, men just nu känns det alldeles passande. Det ska vara vatten.