Träna
Jag har en bror som är musiker. En mycket skicklig musiker, med en egen stil och ett unikt anslag som jag skulle kunna urskilja bland tusentals andra, var som helst och när som helst. Det beror inte bara på att han är unik utan också på de många otaliga timmar jag hört honom spela.
När min man för första gången hälsade på hemma hos mina föräldrar frågade han:
“Måste din bror spela HELA tiden?”
Jag fick lyssna en lång stund för att höra att brorsan satt och övade. Inte så att ljudet var långt borta, tvärtom var vi i samma rum. Men i min vardag var ljudet av hans spelande något så normalt att jag hade reagerat betydligt mer om det varit tyst.
Min bror har förstås framträtt en hel del. Det är en del av kärnan i yrket, så att säga. Jag har försökt att vara med på hans större konserter, vilket förstås blivit av alldeles för sällan både i relativa och absoluta tal räknat. Men ganska många gånger har jag stått där nånstans långt framme i publiken och applåderat. Jag minns speciellt en gång.
Min bror steg ner från scenen efter en lyckad avslutning med ett par inropningar och stående ovationer (det är så det brukar sluta). En kvinna skyndade sig fram till honom och tog hans hand. Hon tackade honom i översvallande ordalag för konserten och sade:
“Jag skulle göra vad som helst för att spela som du.”
Vad som helst. Jag blev stående stum.
Vad som helst? Som kanske i att öva sex-åtta-tio timmar om dagen, varje dag, året runt, i nästan ett helt liv, eller åtminstone så länge jag kan minnas? Vad som helst som i otaliga provspelningar, misslyckade repetitioner, ostämda instrument och kalla skrubbar att byta om i? Vad som helst som i osäkra inkomster och oregelbundna jobbtider (=när alla andra är lediga)?
“Du har ingen aning”, ville jag säga. “Du har inget begrepp om vad min bror har gett, vad han har offrat, vad han fortsätter att satsa, för att kunna spela så som han gör. Du har ingen aning. För om du hade minsta begrepp, då hade du aldrig, aldrig uttryckt dig så.”
Min bror log och sade något vänligt i stil med ‘tack’. Han tittade inte åt mitt håll, vilket jag var ganska tacksam för, vi har lätt för att börja fnissa åt samma saker när vi tittar på varandra. Men han tänkte nog något liknande, eller i alla fall något i stil med “om du verkligen hade velat spela som jag hade du tränat som jag”.
Den här episoden kom jag att tänka på när jag såg A.J. Mahari berätta om hur hon tänker när andra säger “Men du verkar ju inte ha Aspergers!” Vilket hårt arbete det har krävts av henne för att kunna gå in i ett samtal och vara närvarande. Titta själv, här:
Vad tycker du?
Jag är en lycklig amatörmusiker.
För fjorton år sedan var jag på en kurs, där läraren var två dagar yngre än jag, vilket då var 26 år. Hon hade studerat både i Sverige och Holland, och var verkligen mycket skicklig.
Ett ögonblick tänkte jag – sådär duktig hade jag också kunnat vara.
Men det hade varit ett pris för högt att betala. Jag vill ha musiken som avkoppling, som källa till enbart glädje, jag vill spela det jag tycker om, när jag vill och hur jag vill. Jag vill inte vara professionell och utsättas för kritiska öron som gnäller på att jag missade en ton här och där, jag är fullkomligt nöjd med att vara så pass duktig att jag kan vara med på trevliga amatörkonserter.
Så tänker jag med Elisabet också. Vi tränar så länge hon tycker det är roligt. Det är bättre – tycker jag just nu – att folk ser henne som en glad amatör och tycker att hon är duktig som klarar sig så bra som hon gör i samhället, än att vi tränar sönder henne för att passa in i en mall där hon är dömd att bli kritiserad.
Det här är jag när jag har riktigt, riktigt roligt!
Åh! Härligt! Mathilda hälsar: God jul och gott nytt år. Och att musiken var rolig.
Jag lade bort mina tankar på att bli proffsmusiker just av den där anledningen. Att det inte skulle vara lika roligt. Ibland känns det som ett misstag, men ganska ofta är jag nöjd med det valet.
Jag tänker på hon med Asperger som jobbat så hårt och så får man höra såna där kommentarer…. Så fruktansvärt och även för mig som mamma ibland när folk säger Jamen hon som är så lugn och duktig och social, hon kan ju inte ha autism…. Då skulle dom se hur vi har det här hemma ibland…. Det känns så kränkande fast folk menar så väl. Allt arbete vi gjort i alla år syns liksom inte. På julafton till exempel förr när vi träffade släkten…. om dom bara visste vilket jobb vi gjorde både innan och efter för att det skulle funka… Många kramar från Marielle!
Marielle, ja det är ju så. Allt det osynliga slitet. För att inte tala om när barnen ramlar ihop efteråt, och alla tycker att “det gick ju så braaaaa den här gången”…