Jag parkerade utanför Apoteket. Mathilda satt i baksätet och åt en nektarin. – Mathilda, jag ska gå in snabbt och sen kommer jag ut igen! Du sitter kvar här och äter din nektarin.
– Jag kan sjunga.
– Ja gör det du. Om du sjunger ”Blinka lilla stjärna”, hela sången fyra eller fem gånger, då är jag tillbaka när du är färdig.
…
– Hur långt har du kommit Mathilda? Mathilda? Hur långt har du sjungit?
– Jag sjöng inget alls. Och jag blev så rädd att jag inte åt heller. Jag har hållit nektarinen. Jag kom inte ihåg att man kunde lägga ner nektarinen när jag blev rädd.
Jag blev alldeles kall. Jag borde ha vetat bättre än att lämna henne i en bil, även om det bara var för ett par minuter och med en frukt och en konkret syssla att utföra tills jag kom tillbaka. En autistisk sexåring satt paralyserad av rädsla på parkeringen utanför apoteket idag, och hon var så rädd att hon inte ens kom ihåg att hon kunde lägga ifrån sig frukten när den blev för tung att hålla. I hennes värld hjälper det föga att mammor brukar komma tillbaka. Man kan inte se ”brukar”. Man kan inte veta sånt.
– Jag har ont i min arm, mamma. Ge mig papper så jag kan lägga ner nektarinen.
Lilla gumman. Men vi mammor gör så gott vi kan och ibland blir det fel… Skönt för henne när du kom tillbaks iaf <3
Kram Nina!
Tack! <3
Vill bara säga att jag är full av beundran. Har av en slump hittat din blogg. Har själv en hörselskadad son och minns vilka saker man fick göra för att han skulle förstå och jag tycker du är fantastisk och har en fantastisk dotter. Önskar er allt gott och hoppas att det skall lösa sig med elevassistent. Hälsningar Kristina
Tack Kristina och roligt att du hittat hit!
Lilla pluttan! Ungefär som när Tjabolina fick nån uppgift i skolan och läraren hade glömt att markera slut i räkneboken, men sagt att när hon var färdig så kunde hon gå till matsalen… Tiden gick och gick och gick, Tjabolina räknade och räknade och räknade och blev hungrigare och hungrigare, men förstod inte när hon skulle gå och äta i matsalen. Tur att någon så småningom upptäckte att hon fortfarande satt där fast alla andra hade gått iväg…
Kram på dig!
Ja sånt där är bara så typiskt! Kram!